Vildvin – odling, skötsel och sortval
Av Lars Forslin, Colour Your Life
Vildvin är förnöjsamt eftersom det har utvecklats till att klara konkurrens från träd och andra växter. Som skogsväxt gillar vildvin mullrik jord och ska plantan bli riktigt stort får den inte stå alltför torrt och magert. Men det är alltså en växt som tar för sig och man behöver sällan krusa ett vildvin.
Vildvin nästan skötselfritt
Vildvin är i princip skötselfritt. Det är som sagt duktigt på att klara sig självt och om det växer på till exempel ett staket så kan det bara växa vidare år efter år. Växer det på en husfasad så får man vara beredd att klippa det runt fönstren åtminstone en gång per sommar; vildvinet kan toppas så ofta man önskar. Man kan också behöva begränsa höjdtillväxten om man inte vill ha upp det på taket.
Beskär eller låt växa
Vildvin är en vedartad växt och bildar efterhand armstjocka stammar. Men det är inget som hindrar att man klipper ner det varje år om man vill. Då når det kanske 3–4 meter varje år, vilket kan vara lagom på ett enplanshus. Då får man inga stockar, förutom vid basen där skotten går ut varje år.
Om man planerar att beskära vildvinet årligen så bör man sätta plantorna tätare, kanske varannan meter, för att de ska täcka väggen. Om det får växa fritt på ett stort hus kan det räcka med en planta på 10 meter för att få full täckning. Men sätter man dem tätare så täcker de förstås fortare.
Arter och sorter av vildvin
Det finns tre arter av vildvin och några namnsorter.
#Vanligt vildvin eller jungfruvin#
Vanligt vildvin, Parthenocissus vitacea (inserta) är inte självklättrande på släta ytor och kanske är den något ovanligare i handeln. Vanligt vildvin är lämpligt i sammanhang där man inte vill ha alltför kraftig växt som till exempel ett uterum som ska ges en utvändig grönska och man kan ge klängena något att fästa på, som klena ribbor eller nät. Även lämplig för att klättra i större buskar och mindre träd samt som marktäckare och till att klä in staket och plank.
Vildvinets blad är stora och karaktäristiskt 5-delade ända in till bladstjälken. Plantan ger ett frodigt intryck. I likhet med följande arter utbildar den i goda lägen klasar med vackert blåröda och daggiga ”druvor” som dock inte är ätliga annat än för fåglar.
#Klättervildvin#
Klättervildvin, Parthenocissus quinquefolia (=fembladig, har femdelade blad). Härstammar i likhet med förra arten från östra Nordamerika där den växer i lövskogar där den klättrar upp i stora träd (heter på engelska Virginia creeper). Förutom häftskivorna är den mycket lik vanligt vildvin, men den växer kraftigare och kan alltså klättra åtskilliga våningar upp på en husfasad med hjälp av sina häftskivor. Känd från odling i Paris redan 1620. Klättervildvinet ’Engelmannii’ är den allra vanligaste sorten och har lite mindre blad än arten, klättrar högt och har fin höstfärg. En ny sort är ’Troki’ eller ’Red Wall’, som ska ha ännu bättre höstfärg.
Härdigheten för klättervildvin brukar anges till zon 4 men erfarenheten visar att zon 5 inte är några problem och troligen kan den även fungera i zon 6 i söderlägen. Vanligt vildvin brukar anses något härdigare.
#Rådhusvin#
Rådhusvin, Parthenocissus tricuspidata, är kanske den elegantaste arten och den som man ofta ser på lite finare byggnader. I USA kallas arten ”Boston ivy” vilket antyder att den är vanlig på många fina universitetsbyggnader där. Som det vetenskapliga namnet anger har bladen tre spetsar, de är dock inte delade ända in utan handflikiga, ungefär som lönnblad.
Rådhusvin kommer från Kina och Japan och kom till Europa 1862 och har fått stor spridning tack vare det självklättrande och vackra regelbundna växtsättet där de mörkt gröna och glänsande bladen liksom blir taktegellagda och skapar stora enhetliga ytor på husväggar. Mycket fina höstfärger och även de unga bladen som växer fram under sommaren har en orangegul färg.
Rådhusvin är lite mindre härdigt; brukar anges till zon 3 men det finns fina exempel från zon 4 där den också kan rekommenderas, åtminstone på söderväggar.
Av rådhusvin finns några fler sorter, men den vanligaste i handeln är ’Veitchii’ vilken är en ungdomsform som blir lägre (8–10 m) än den rena arten, som kan bli mycket storvuxen, 25–30 m. ’Purpurea’ är ett urval från ’Veitchii’ och lik denna förutom i bladfärgen som är rödaktig hela växtsäsongen och som får höstfärger några veckor tidigare än andra sorter. ’Gloire de Boskoop’ är storvuxen med stora blad som också är rödbruna hela säsongen.