Fikus – inte bara Benjamin

Av Sylvia Svensson De flesta fikusarter är tropiska och sub- tropiska träd och buskar. Det finns också marktäckande krypväxter. Alla arter innehåller en vit växtsaft, som kan vara irriterande om den kommer i kontakt med huden.

Fikus blommar sällan. Om den gör det är blommorna svåra att upptäcka. De sitter på insidan på en liten, pillerlik bildning som har ett ingångshål i toppen. Blir blommorna befruktade kan de bilda frukter, varav fikon är ätbara. Tyvärr pollineras de flesta arters frukter av insekter som inte finns i Sverige.

Lätt att sköta

Att sköta fikusar är inte svårt, de flesta är förnöjsamma och tåliga plantor. Alla vill dock gärna stå ljust men inte i direkt solgass. Med hjälp av lysrörsbelysning går det att odla dem även lite längre in i rummet, särskilt arter och sorter med mörka blad. Under våren och sommaren bör man gödsla med en krukväxtnäring, gärna sådan för gröna växter.

Fikus vill också gärna ha hög luftfuktighet, så duscha bladen med en blomspruta, helst på morgonen så att fukten hinner dunsta från bladen under dagen. Vattna rejält med rumsvarmt vatten, gärna kalkfritt, och gör sedan ett uppehåll och låt jorden torka upp något mellan vattningarna. Är jorden ständigt sur, kan det resultera i ett bladfall. Den hängande arten klätterficus, Ficus pumila, bör dock aldrig torka ut, den är en marktäckare från regnskogarna. Den finns i ett antal grön- och brokbladiga namnsorter, t.ex. den småbladiga ’Minima’, vitbrokiga ’Snowflake’ och gulbrokiga ’Sunny’.

Många olika sorter

Ficus elastica, fönsterfikus, tillhör de äldsta sorterna i odling. Den har stora, blanka blad och växer kraftigt. Den kan beskäras för att hålla sig i hanterbar storlek, beskärning gör att den grenar sig. Numera finns det många olika namnsorter, många med brokiga blad, som ’Tricolor’, Variegata’, den mörkbladiga 'Burgundy’ och ’Melany’ och den rödvariegerade ’Ruby’. Läs mer om fönsterfikus.

F. deltoidea, pillerfikus, har den roliga egenskapen att den får små, gulröda, pillerformade frukter. Bladen är små och runda och växten blir ca 1 m hög, tätvuxen buske.

F. lyrata, fiolfikus, har fått namn efter de ”fiolformade”, stora bladen. Även denna blir stor, upp till 2 m inomhus. Den vill ha hög luftfuktighet, annars tappar den lätt sina blad. Namnsorten ’Bambino’ är mindre och mer tätvuxen än arten.

F. microcarpa, citronfikus har under senare år börjat dyka upp i handeln. Den sorten som oftast säljs ’Ginseng’, är en spännande växt med bonsailiknande utseende. Trivs bäst på en ljus plats, men inte i direkt sol på sommaren. Regelbunden vattning, tål dock måttlig uttorkning. Regelbunden gödning under sommaren, mycket sparsam under vintern.

Inte så vanlig på fönsterbrädorna, eller snarare på golvet, är bambufikus, F. binnendijkii. Den är en stor, grön planta som passar väl i stora, offentliga utrymmen. Den säljs ibland uppstammad i trädform, där de avlånga bladen kommer väl till sin rätt. Namnsorter som ’Alii’, ’Amstel King’ och ’Amstel Queen’ har synt till i handeln. Kimbalafikus, F. cyathistipula, är ännu mer sällsynt. Den har långa, stora blad och växer i buskform. Den kommer från centrala Afrikas "träskskogar" och bör inte torka ut. Den har också ett stort ljusbehov men bör ändå inte stå i direkt solgass. I för mörk placering kan den snabbt tappa sina blad.

Mest populär

Den vanligaste arten i odling inomhus lär ändå vara F. benjamina, benjaminfikus. Den växer glatt upp till taket om den får hållas, men med beskärning kan man hålla den någorlunda hanterbar och och får då en buskigare planta. Det finns många namnsorter av benjaminfikus, med olika växtsätt, bladfärg och -form. De vit- och gulbrokiga formerna lär vara de mest populära, som ’Golden King’ och ’Starlight’ som har gulvitbrokiga blad. Dvärgformen ’Kinky’, även kallad ’Natasja King’, är småbladig och tätvuxen med gulvariegata blad. ’Wiandi’ har avlånga blad och ’Barock’ har roliga ”spiralblad”. Ibland hittar man benjaminfikus t o m i trädform med flätade stammar.

Fikon är fikus

När vi nu pratar om fikus, ska man ju inte heller glömma bort den enda som går att odla utomhus i Sverige, fikon, F. carica! Visserligen är den ganska kräsen av sig och vill bara växa där det är varmt och soligt, så någon utomhusodling i större skala blir det inte frågan om. Men vintervarma uterum och uppvärmda, inglasade balkonger kan mycket väl hysa en planta i kruka! Eller så tar man in den för vinterförvaring i några plusgrader.

Den behöver nästan inte vattnas under vintern när den vilar, en liten slurk då och då bara. Låt fikonet stå ute och mogna av på hösten tills bladen faller av, sedan kan man ställa undan det frostfritt, dock ej högre temp än +5-7 grader. På våren vänjer man sakta ut den igen, börja med att ha den ute några timmar i början i skuggigt läge, öka tiden efterhand, så den inte får en chock av det starka vårljuset. Är det risk för nattfrost så ta in plantan. När den vant sig att stå ute och börjar komma med nya blad, är den igång igen. Sedan är det bara att vänta på blomningen, fikonet är lite kinkigt i det avseendet.

Det är enklast att skaffa en sort av adriafikon, som är självfertilt, partenokarpt, eftersom den lilla insekten fikonstekeln, Blastophaga psenes, som pollinerar fikonet i sydligare nejder, inte finns i Norden. Sorter av adriafikon är det tåliga 'Bornholmsfikonet’, ’Black Mission’ och några till.

Smyrnafikon, de söta frukterna som säljs i fruktdisken, är däremot sådana som måste bli pollinerade. De har enbart honblommor, så vid alla smyrnafikonodlingar finns det även en annan sorts fikonbuske som heter getfikon, F. carica var. caprificus. Getfikon har både han- och honblommor. San Pedro-fikonet är en korsning mellan de två ovannämnda och den andra årliga skörden kräver pollinering. Namnsorter är t.ex. ’Desert King’.