Jordärtskocka

Helianthus tuberosus
Asteraceae

Utseende och ursprung.
Jordärtskockan som är en nära släkting till solrosen kommer ursprungligen från Nordamerika. Den kom till Europa på 1600-talet och till Sverige 1640.

Till skillnad från solrosen är jordärtskockan flerårig och den har underjordiska utlöpare som i spetsarna utvecklar oregelbundet formade knölar med en hög halt av inulin. Det är dessa underjordiska knölar man använder. Plantan växer varje år till 2-3 meters höjd, har kraftiga stjälkar, smalare blad än solrosen och en något mindre blomkorg. Jordärtskockan är mycket härdig och kan utan vidare odlas upp till zon 7, även om blomman sällan hinner utvecklas hos oss.

Växtplats och jordmån.
Välgödslad, mullhaltig sandjord med ett högt pH 7,0-7,5.

Plantering.
Knölarna sätts tidigt på våren eller på hösten, ungefär 10 cm djupt med ett avstånd på 40-50 cm mellan plantorna och ett radavstånd på minst 70 cm.

Allmän skötsel.
Ogräsbekämpning, vattning vid långvarig torka och kupning för att förhindra missfärgning av knölarna.

Gödsling.
Jordärtskockan kräver mycket näring speciellt sent på sommaren och tidig höst då den växer som bäst.

Skadeinsekter och sjukdomar.
I regel helt problemfri.

Skörd.
Så sent som möjligt på hösten, det går även bra att skörda under vintern tills marken fryser.

Näringsinnehåll.
100 g jordärtskocka innehåller 7-75 kcal  (energiinnehållet ökar med lagringstiden), 4 mg C-vitamin, 3,4 mg järn, kalcium och fosfor. Jordärtskockan innehåller dessutom inulin, en sockerart lämplig för diabetiker.

Förvaring.
Jordärtskockorna bör lagras svalt och fuktigt.

Användningssätt.
Soppor, gratänger, stuvningar, grytor, puré, barnmat mm. Smaken på jordärtskockan är något säregen, påminner om svartrot.

Sortval.
Det kommer ofta ut nya sorter, men jordärtskocka säljs i regel inte under sortnamn utan man skiljer bara på sorter med vit eller rött skal. De röda är lite tidigare och har något större knölar.

Jordärtskocka