Växter till kyrkogården

Många gånger när man promenerar på en kyrkogård slår det en att den skulle vara en mycket dystrare plats att vistas på om det inte vore för alla växterna. Stora träd är ofta planterade för att skänka vilsam skugga och kyrkogården är inte sällan omgärdad med välklippta, höga häckar, så grundplanteringen är ofta bra.

Text: Sylvia Svensson
Foto: Bernt Svensson

Men dystra tujor och mörka idegranar tycks bilda basen av växtsortimentet på kyrkogårdarna. Här skulle lättare, ljusare, vackert blommande buskar och småträd kunna göra underverk om de varvades med det vintergröna.

Nyare kyrkogårdar har ofta välvårdade gräsmattor som kantar gravarna och gångarna och gräsklipparna behöver därför lätt komma till, så där det kan vara svårt att använda annat än "standardmaterial" på gravarna. Dekorationen får inte "sticka ut" och försvåra för klippningen och planteringsytan är mycket begränsad. Dessutom är det ofta likadana gravar i långa rader och är de skötta av en kyrkogårdsförvaltning, så kanske de är helt likadant utsmyckade, med likadana ettåriga blommor.

Det kan finnas lokala bestämmelser att ta hänsyn till om hur man får och inte får smycka graven, men enligt den nya Begravningslagen från 1990 får gravrättsinnehavaren större frihet att själv bestämma utformningen. Så om man läser bestämmelserna noga och ev. frågar förvaltningen ifråga om råd, så kanske det går att göra egna planteringar nästan som man vill ha det, bara god gravkultur tillgodoses. Man behöver vanligen lämna ritning på sin tilltänkta gravvård om man inte vill välja standardutförandet. Även begravningsbyrån kan hjälpa till med råd och även med det praktiska.

Vård av gravplatsen kan upplåtas mot avgift till kyrkogårdsförvaltningen om man inte har tid eller ork att göra det själv.

Vill du sköta det själv, ska du för det första städa gravplatsen på våren. Stenen ska riktas om den har hamnat snett, alger och lavar ska tvättas bort och ev. smidesstaket ska målas om. Sedan kan planteringen kollas om den består av perenner eller planteras om ifall det är sommarblommor.

Under sommaren ska man vattna, gödsla, rensa ogräs och putsa växterna.

På hösten planterar man eventuella vårblommande lökväxter och iordningställer graven till vintervilan med lämplig vinterdekoration. Har man känsliga perenner och rosor, kanske man behöver täcka dem med granris.

Variation och annorlunda växter skulle verkligen kunna göra susen, så att gravarna blir mer personliga och inte likadana som "grannarnas".

Välj gärna sådana växter som har någon anknytning till den bortgångna. Det kan vara växter från dennes egen trädgård, den dödes favoritväxt eller någon växt man av någon anledning anknyter till honom/henne.

Men man måste också ta hänsyn till vad som är praktiskt genomförbart. Det ska helst vara torktåliga och lättskötta växter som inte behöver passning var och varannan dag. De ska också vara lagom små i hänsyn till den lilla platsen och de får inte växa för snabbt, så att man får hålla på och byta ut dem hela tiden, alternativt att de växer över till "grannen".

Som alternativ till de vanliga sommarblommorna, kan man göra vackra planteringar med perenner och små buskar och till och med småträd. Med träd menar jag här vedartade växter som har genomgående stam och en tydlig krona, till skillnad från buskartade växter som har flera "stammar" och ingen tydlig krona.

En del buskar kan stammas upp så att de bildar ett litet "träd" istället för en buske. Man väljer en kraftig, upprättväxande gren och tar bort de övriga. När grenen är tillräckligt hög, toppar man den och låter en krona bildas av de skott som växer fram upptill på grenen. De nya grenarna kan också behöva kapas några gånger så att en yvigare krona bildas. Skott som växer fram längre ner från stammen tar man kontinuerligt bort.

Om du vill ha en liten buske eller ett träd på graven så titta efter sorter vars sortnämn innehåller ordet 'Nana' (=liten, dvärg) eller som annars är svagväxande, s.k. dvärgsorter.

De krukodlade plantorna är att föredra då de vanligen har lättare att etablera sig än de barrotade. Dessutom har krukodlade den fördelen att man kan plantera dem under hela växtsäsongen, medan de barrotade måste planteras tidigt på våren eller på hösten.

När du än planterar, ställ växten först i ett kärl med vatten och låt den dricka före planteringen. Vid plantering och en tid efteråt måste man vattna rikligt så plantan kan etablera sig.

Lämpliga lövfällande buskar eller småträd är t.ex. olika sorter av japanska lönnar, Acer palmatum. Här kan man hitta både gul- och rödbladiga sorter med mer eller mindre flikiga blad, förutom de gröna. Men försäkra dig om att det verkligen är en dvärgsort du köper, då det bland de japanska lönnarna även finns stora träd! Dessa lönnar klarar sig vanligen till och med zon 3, men avvikelser finns.

Ett givet småträd är den uppstammade dvärgsyrenen, Syringa meyeri 'Palibin'. Den finns även i buskform men som småträd är den sirligare. Stamhöjder kan man ofta välja bland, så att man får ett lagom högt litet träd, upp till 1,5 m. Zon 4.

Ligger graven i de mildaste zonerna 1-2, så ett mycket sirligt träd är den uppstammade, rosa/vit/grön-variegerade eukalyptusviden, Salix integra 'Hakuro Nishiki'. Säljs ibland med namnet 'Alba Maculata'. Beskärs bara vid behov, t.ex. om den får helgröna grenar som då tas bort eller om det växer fram en enstaka, lååång gren, som förstör intrycket.

En annan sirlig vide är grådvärgviden, Salix x boydii, som blir så där halvmeterhög och växer med knotiga grenar och har vackra, vita kissar på våren. Kan beskäras vid behov och klarar sig till zon 5.

Några småvuxna sorter av prydnadskörsbär kan också passa om platsen tillåter. En sådan är Prunus nipponica var. kurilensis, som växer smalt upprätt. Blommar med vita blommor på våren och ska helst inte beskäras. Zon 5.

"Nordens olivträd", silverpäron, Pyrus salicifolia, är ett mycket dekorativt litet träd, upp till 4 m högt, så det passar på större familjegravar. Blommar med små vita blommor på våren och får små söta frukter på hösten. Vill ha sol. Kan beskäras vid behov på våren. Zon 6.

Klotkaragan, Caragana arborescens 'Nana' är ytterligare ett litet uppstammat träd där stamhöjden varierar. Den blommar med små gula ärtblommor på våren. Behöver ibland beskäras, gör det då på vårvintern. Zon 7.

Småväxta spireor, som sorter av Spiraea japonica, praktspirea, sådana som 'Little Princess', 'Nana' och 'Alpina', zon 7, och andra dvärgsorter är lämpliga som små buskar till graven. Även rosenspirea, t.ex. den gulbladiga sorten S. x bumalda 'Goldflame' är lagom liten. Zon 2-3. Det finns en rad andra små spireor med både gula och röda blad. Behöver klippas ibland för att hålla formen.

Av krypoxbär, Cotoneaster dammeri-gruppen, finns det uppstammade småträd med nedhängande grenar. T.ex. sorten 'Julietta' har starkt vitvariegerade blad och ger ett ljust och luftigt intryck. Zon 3.

Av klätterbenved, Euonymus fortunei, finns numera små, buskformiga sorter med vackra blad. Sådana är t.ex. Emerald'n Gold' och 'Blondie', som båda är gul-grönbrokiga och ganska långsamtväxande. Zon 3.

Man ska inte heller glömma bort rosor, Rosa. Här finns många lämpliga, sjukdomsresistenta och härdiga sorter att välja bland, men de behöver ju en del puts och vård för att förbli fina. Man ska ha bra jord, gödsla och klippa och vintertäckning med granris kan också behövas. Vid bistrare klimat behövs även uppkupning.

De rosor som kommer i fråga är de lägre buskrosorna, landskapsrosorna, marktäckande rosorna och minirosorna. Är det en passande, hög gravsten, så kan även en klätterros passa, hängande över stenen. Eftersom det finns så många olika sorter, är det enklaste att fråga i plantskolan vad som kan passa, bara man kräver att det är friska sorter.

Jag vill dock lyfta fram de nyare s.k. minirosorna, som säljs överallt i kruka. Det finns både alldeles låga, ca. 15 cm höga sorter, och sådana som blir upp till halvmetern höga, båda är lika lämpliga. En del vård och puts, gödning och vattning behövs, men det är de värda.

Vill du kombinera gravplanteringen med städsegröna växter, finns det en hel del att välja bland.

De städsegröna växter planterar man helst tidigt på våren så de hinner etablera sig innan det blir tjäle i marken. Vattna ordentligt vid plantering, etablering och särskilt viktigt är att vattna innan vintern kommer så de klarar sol och vind. Första året kan de behöva skuggas mot vårsolen för att inte få solbränna.

Liksom med de lövfällande buskarna och småträden, ska man tänka på hur stor den vintergröna växten slutligen blir och om den växer fort eller långsamt. Fråga i plantskolan!

Bland de vintergröna växterna finns både barrväxter och städsegröna prydnadsbuskar.

En bra bok som berättar om sådana växter och även ger planteringsidéer passande små ytor är Vår vintegröna trädgård.

Små granar, såsom igelkottgranen Picea glauca 'Echiniformis', fågelbogran Picea glauca 'Alberta Globe', och dvärggran 'Little Gem', växer tätt och håller sig små länge. De blir mer breda än höga och alla klarar zon 6. Ska inte beskäras.

En riktigt liten gran är den gulbarriga minibalsamgranen Abies balsamea 'Piccolo', som blir bara 25 cm hög och lika bred. Bara lite större är sorten 'Nana', som är blågrön. Beskärs inte. Zon 5.

Dvärgbergtallen Pinus mugo 'Mops' blir också mer bred än hög, slutligen ca. 80 cm hög och dryga metern bred. Skall inte heller beskäras. Zon 7.

Bland enar, Juniperus, finns flera lämpliga gravväxter. Sådana som växer smalt upprätt är särskilt bra på det begränsade utrymmet som finns till buds. De låter sig villigt kombineras med andra växter.

J. communis 'Sentinel', smal pyramid-en, är en bra sort, den blir bara 20 cm bred men upp till 120 cm hög. Ska inte beskäras. Zon 4.

Men om man tvärtom eftersträvar en täckeffekt, kan man också använda enar, i detta fall sådana som kryper utmed marken och täcker den.
Då kan krypen, J. communis 'Green Carpet', passa. Den täcker en kvadratmeterstor yta av friskt gröna barr och är härdig till zon 5.

Den eleganta dvärgblå-enen, J. squamata 'Blue Star' är en annan bredväxande sort, går till zon 4.

Cypresser, Chamaecyparis, erbjuder många lämpliga buskar och småträd som passar till graven. Här finns så många sorter att det bästa är att kolla utbudet i plantskolan och välja sådana vars namn innehåller ord som 'Nana' eller på svenska dvärg, då vet man att det inte blir en jätteväxt av den så småningom.

Förutom ovan nämnda egentliga barrväxter, finns det växter som har vintergröna blad. Rododendron är en ljungsläkting som är mycket mångformig, allt från flera meter höga träd till små, under halvmeter höga dvärgformer. Det är de senare som kommer i fråga på gravar.

Rododendron och andra ljungväxter vill gärna ha torv i jorden och tål inte kalk. Därför kan man samplantera perenna ljungsorter, buskrosling och vaktelbär till en vacker vintergrön plantering ihop med små rododendron.

Några lämpliga arter är Rhododendron ferrugineum, rostbladig alpros, som blir ca. 50 cm hög. Namnet har den fått för att de mörkgröna bladen har en sammetsaktig, rostfärgad undersida. Några namnsorter finns i handeln. Den har mörkt purpurröda blommor på våren och klarar sig till och med zon 5.

Låga, tätförgrenade buskar bildar japanska rododendron, Rh. yakusimanum. Blommorna är mer eller mindre rosaskiftande vita beroende på namnsorten och denna art vill gärna ha sol. Zon 3.

Hårig alpros, Rh. hirsutum, är en kompakt boll, halvmeter hög och lika bred. Blommar med rosa blommor på försommaren. Zon 5.

Den redan tidigare nämnda ljungen är en mycket lämplig växt på kyrkogården. Men jag menar här inte den ettåriga "höstljungen" som man kan använda som höstdekoration men som inte övervintrar. Av de perenna arterna finns både den höstblommande Calluna vulgaris, höstljung, och den vårblommande Erica carnea, vårljung. Av båda finns det många namnsorter i olika blad- och blomfärger. Blomfärgerna varierar mellan vitt, rosa och vinrött, bladfärger finns från grått via olika toner av grönt till gult och orange (vårfärg).

Man planterar lämpligen på våren, då sortimentet är som bäst. Det är viktigt att passa ljungen med vatten tills den verkligen har etablerat sig, för får den torka ut kan den dö. Täck gärna marken mellan plantorna med barr eller täckbark, så att fuktigheten hålls kvar bättre.

Buxbom, Buxus sempervirens, av vilken sorten 'Suffruticosa', kantbuxbom, är lämpligast, är sedan gammalt använd som låga häckar som omgärdar graven. Men man kan också använda den som en formklippt buske, gärna ihop med perenner. Man beskär den på sensommaren och den är härdig till och med zon 3.

Rosentibast, Daphne cneorum, är en medelstor buske, ca. 1 m hög och nästan lika bred, med nedåtliggande växtsätt. Blanka, mörka, vintergröna blad och på våren doftande, rosa blommor. Soligt läge och god, mullrik jord. Den ska inte beskäras. Zon 6.

Pieris japonica, japansk buskrosling, är vacker året om. Särskilt den brokbladiga sorten är dekorativ med sina vit/rosa/gröna blad och på våren vid bladsprickningen är de nya bladen lysande rosa eller röda beroende på sorten. Blommar på våren med liljekonvaljlika, vita blommor i långa klasar. Gillar samma slags surjord som ljung och rododendron. Enda nackdelen är att busken är härdig endast i de varmaste zonerna 1-2.

Även smalbladig kalmia, Kalmia angustifolia 'Rubra', gillar surjord och halvskuggigt läge, liksom släktingen bredbladig kalmia, K. latifolia 'Minuett'. Båda blir under 1 m höga. Blommar med rosaröda blommor på sommaren. Zon 3.

Som sällskap och förgrundsväxt till dessa andra surjordsväxter passar kanske vaktelbär, Gaultheria procumbens, bra. Den har krypande, mattbildande växtsätt, mörkgröna/vinröda blad och rosavita blommor på våren. De röda bären sitter kvar hela hösten och ibland även vintern om inte fåglarna äter upp dem. Härdigheten är inte den bästa, zon 2, ev. 3, om platsen är mycket skyddad.

En annan städsegrön marktäckare är vintergröna, Vinca minor, som kan bilda en tät matta med frodiga mörkgröna blad och blåa blommor på våren. Sorter med vita och purpurfärgade blommor finns också, liksom sådana med brokiga blad. Normaljord och halvskuggigt läge är att föredra. Zon 8.

Även lavendel, Lavendula angustifolia, kan räknas till vintergröna eller ska vi säga -gråa växter. Den är egentligen en halvbuske, men når sällan några större dimensioner hos oss, på sin höjd ca. 60 cm. Den blommar med underbart doftande lavendelblåa (vad annars!) blommor under sommaren. Efter avslutad blomning är det bra att klippa ner den, så kan den blomma igen. Vill ha lätt sandblandad mulljord och soligt läge. Härdig till zon 2-3.

För att få en blommande vår på graven, kan man gömma några lökar i jorden på hösten. Men man ska tänka på att lökbladen behöver täckas över med någon yvig växt sedan när lökarna väl ha blommat färdigt, så växter med stora, fula blad, sådana som höga tulpaner, är mindre lämpliga. Tulpaner skulle förstås kunna odlas så att man tar bort lökarna när de har blommat färdigt, men då gäller det att inte ha harar och rådjur på kyrkogården! Är stället utsatt för harar och rådjur, kan narcisser vara lösningen, då de inte gillas av viltet.
Annars kan man satsa på smålökar: vintergäck, snödroppe, scilla, våriris, snöklocka, porslinhyacint, pärlhyacint och olika narcisser, gärna av de mindre sorterna.

Om man vill ha några högre utropstecken som sticker upp från andra växters bladmassa, kan man plantera några lökar av liljor, Lilium mellan och bakom de andra perennerna. Liljorna vill ha det verkligen väldränerad och gärna sol, men det finns de som även trivs i halvskugga, såsom den eleganta, anspråkslösa martagonliljan, Lilium martagon.

Av de sommarblommande knölväxterna är ju sommardahlia, Dahlia x cultorum och knölbegonia, Begonia x tuberhybrida, de mest använda. Och visst är dessa användbara, bara man kan passa dem, för bägge vill ha god tillgång på vatten.

Begonian föredrar något skuggigt placering, dahlian utvecklas bäst i sol. Båda brukar emellertid vara snigelmums, så ett ordentligt lager vass singel och ev. lite snigelgift runtom behövs. De är dessutom känsliga för nattfrost så efter den första strängare frosten ska de tas upp och vinterförvaras frostfritt om man vill spara dem.

Det som man traditionsenligt förknippar med kyrkogårdar är sommarblommor, och särskilt är isbegonior, pelargoner, lobelia och petunia överrepresenterade i detta sammanhang. Det finns dock så mycket mer och sommarblommesortimentet har blivit mycket bättre under de senaste åren, så det lönar sig att ta en titt på vad trädgårdsbutikerna har att erbjuda. Till sommarblommor räknas både de som förkultiveras eller direktsås på våren, och de som förökas med sticklingar, s.k. utplanteringsväxter. När det gäller gravar, är det enklast att ta med färdiga plantor, för direktsådd tar ändå en tid att utvecklas till blommande växter.

En del puts med att avslägsna vissna blommor och fröställningar behövs för att sommarblommorna ska blomma länge, liksom vattning och gödning, förstås.

Växter som skulle kunna passa är, förutom de ovannämnda:

Leverbalsam, Ageratum houstonianum, inte så vanlig på gravar men går bra i soliga lägen bara den får vatten. Regniga somrar kan dock förstöra den fort och den kan behöva ersättas efter halva sommaren.
Lejongap, Antirrhinum majus, behöver en del puts för att blomma länge. Klipp bort fröställningarna allt eftersom, så blommar den hela sommaren.

Låga astrar, Callistephus chinensis, ger höstfägring och finns att köpa som plantor i box på våren.
"Prästkragefamiljen" innehåller flera bra gravväxter: dvärgkrage, Chrysanthemum multicaule, pysslingkrage, C. paludosum och buskmargerit, C. frutescens, för att nämna några. De behöver puts och gödning för att blomma länge men annars är de förnöjsamma.
Fuchsia, Fuchsia x hybrida är bra på halvskuggiga lägen, välj främst de upprättstående sorterna.
Påfågelblomster, Gazania splendens, tillhör de nyare sommarblommorna. Vill ha mycket vatten och behöver putsas ibland.
Låga blomstertobak, Nicotiana hybrida 'Nana' och andra låga namnsorter passar bra på gravar. Ska ha väldränerad jord och gärna sol.
Praktpetunia, Petunia 'Surfinia' och småpetunia, Petunia 'Million Bells' är tämligen nya i sortimentet. Kan användas som kantväxt och marktäckare. Behöver dock mycket vatten och gödning och en och annan putsning för att blomma hela sommaren.
Sommarrudbeckia, Rudbeckia bicolor 'Toto' och andra lägre sorter är också en nykomling i sortimentet. Blommar länge och är tålig mot både blåst och regn.
Daggsalvia, Salvia farinacea med sina silvriga blad och blåa blommor, är som gjort till sällskap för silverek, Senecio cineraria. Båda trivs i soliga lägen men är tämligen regntåliga.
Klassikern tagetes, Tagetes tenuifolia och T. patula nana, båda med många namnsorter, passar även bra på gravar. Välj gärna de lägre sorterna och de med mindre blommor, de blommar mer och behöver inte putsas så ofta.
Trädgårdsverbena, Verbena x hybrida, är också ganska ny i sortimentet och vill gärna stå varmt och soligt för att utvecklas bra.
Man kan även använda några två-åriga växter på gravar.
Om man sår lite förgätmigej, Myosotis silvatica, på sommaren innan så att de hinner utveckla rosetter som övervintrar, så blommar de på våren/försommaren tillsammans med lökväxter och penséer och kan vara mycket fina! När de har blommat färdigt, fröar de av sig och kan sedan tas bort. Penséerna kan frösås sommaren innan eller köpas som färdiga plantor.
Den gamla klassikern mariaklocka, Campanula medium, kan också sås sommaren innan och blommar då nästa sommar med blåa, rosa eller vita blommor. Även dubbla sorter finns.
Likadant gör även fingerborgsblomma, Digitalis purpurea och borstnejlika, Dianthus barbatus och även hos dem finns det flera namnsorter att välja bland. Sedan sörjer dessa växter vanligen själva för sin fortlevnad.

Ett kapitel för sig är de perenna växterna som kan användas på kyrkogården. Det finns fler sådana än man tror, det gäller bara att pröva sig fram! Här är en liten lista på lämpliga växter, men det är inget som hindrar dig att experimentera och pröva dig fram.

Tänk bara på att perennerna inte ska vara alltför stora så att de tar över hela platsen. De får inte heller sprida sig ohämmad med jordlöpare, rötter eller frö så att de invaderar även grannskapet. Det är bra om de är sorter som inte kräver så mycket skötsel och vattning, men någon gång under sommaren behöver man plocka bort vissna blommor och frökapslar, gödsla och vattna.

Det finns växter som kräver bättre jord och mycket gödsel och vatten, men det finns även förnöjsamma växter som klarar magrare lägen, torka och sol. Det gäller alltså att kolla förutsättningarna först och ev. förbättra jorden, om den tilltänkta växten kräver det.

Achillea, röllika. Här finns flera lämpliga växter som klarar torka och sol men vill ha väldränerad jord.
Alchemilla mollis, jättedaggkåpa. Vackra blad, en lättodlad kombinationsväxt som trivs överallt.
Anemone, sippor. Här finns både vårens näpna vitsippssläktingar och pampiga höstanemoner. Av de sistnämnda är det bäst att välja en lågvuxen namnsort.
Antennaria dioica, kattfot. En mattbildande, silvrig växt för magra, torra lägen.
Artemisia schmidtiana 'Nana', krypmalört. Bildar en silverfärgad, låg kudde som breder ut sig så sakteligen. Vill ha det väldränerat och soligt.
Aruncus aethusifolius, koreansk plymspirea. Vackert bladverk och fin höstfärg. Sirliga vita blommor under sommaren. Både till sol och halvskugga.
Asarum europeanum, hasselört. Bra marktäckare till skuggan där få andra växter trivs.
Astilbe. Här finns många lämpliga sorter bara man botaniserar bland de lägre sorterna. Föredrar halvskugga men tål sol. Ej för torrt.
Astrantia carneolica x major 'Rubra' och 'Lars', röd stjärnflocka, dessa är lägre korsningar som passar bra i sammanhanget, i sol eller halvskugga.
Klassiker på kyrkogården är också hjärtbergenia, Bergenia cordifolia. Blommar på våren med rosa blommor och de vintergröna bladen har ofta fin höst- och vinterfärg, beroende på namnsorten. Välj gärna bland de mindre sorterna! Några av arterna har mindre blad, såsom B. pacifica och B. crassifolia. Anspråkslösa.
Kaukasisk förgätmigej, Brunnara macrophylla och dess brokbladiga form 'Variegata' blommar med vackra, förgätmigej-liknande blommor på försommaren. De marktäckande bladen är dekorativa även utan blommor. Sol och halvskugga.
En växt som ofta sammanblandas med föregående är ormöga, Omphalodes verna. Den trivs under samma betingelser och blommar på våren med blåa eller vita förgätmigej-liknande blommor. Trivs även i skuggigare lägen.
En bra växt att kombinera med är blåmynta eller stenkyndel som den också kallas, Calamintha nepata. Blommar länge med blåvioletta små blommor. Sol till halvskugga och god mulljord.
Liknar föregående till växtsättet och kraven gör den väldoftande kantnepetan, *Nepeta x faasseni*i. Även denna har blåvioletta blommor och blommar länge. 'Six Hill's Giant' är den vanligaste sorten men det finns fler, även med vita blommor, såsom 'Snowflake'.
Det finns flera låga och marktäckande klockor som är lämpliga som kantväxter. Både mur- och stjärnklocka (C. portenschlagiana resp. C. poscharskyana) kan användas så. Den lite högre karpaterklockan, C. carpatica, däremot passar bättre som förgrundsväxt till högre växter. Den bildar snygga bollar. Det finns namnsorter med blåa och vita blommor. Klipp gärna ner de avblommade blommorna så kan det komma en ny blomning. Sol.
Sirliga, höga växter intill en hög sten är läkesilverax, Cimicifuga racemosa som blommar med vita, höga spiror och höstsilverax, C. simplex. Av den sistnämnda finns en mörkbladig sort, 'Brunette', som är särskilt dekorativ t.ex. ihop med ljusa, vippiga dekorationsgräs och röd solhatt, Echinacea purpurea.
Om man söker en växt som nära nog sköter sig själv, kan man pröva med gul nunneört, Corydalis lutea, numera Pseudofumaria lutea. Den har vackra, flikiga blad och blommar med gula blommor nästan hela sommaren. Mycket anspråkslös, men blir bäst i mullrik jord.
Liknande blad har fänrikshjärta, Dicentra formosa, och den är också mycket anspråkslös, men vill gärna ha mullrik jord även den. Halvskugga är att föredra. Blommar länge och flera namnsorter med mer eller mindre rosa blommor finns, även vita sorter finns.
Den större släktingen löjtnantshjärta D. spectabilis, är mycket dekorativ när den blommar på försommaren för att sedan vissna ner. Den passar därför bakom fänrikshjärtat som kan dölja de vissnande bladen. Den vita varianten 'Alba' är särskilt dekorativ, gärna ihop med vita fänrikshjärtan. Halvskugga.
Om graven ligger halvskuggigt, passar sockblomma, Epimedium rubrum, bra. Med sina vackra blad och fina blommor på våren är den en utmärkt marktäckare.
Sol föredrar däremot gulltörel, Euphorbia polycrona, som bildar en dekorativ halvboll av gulgröna blad och blommar med små, gula blommor med gröngula högblad på våren, efterföljda av dekorativa fröställningar. Kan klippas ner senare på sommaren och kommer då åter.
Det finns flera lämpliga växter bland nävor, Geranium, men en av de bästa är jungfrunäva, G. sanguineum och dess namnsorter, såsom den nya, kompakta, mörkrosablommande 'Max Frej'. Blommar hela sommaren och de vackra, flikiga bladen får en vacker höstfärg.
Murgröna, Hedera helix, är lämplig som marktäckare eller klättrande på stenar eller räcken. Det finns många namnsorter att välja bland.
Julros, Helleborus, kan utgöra ett annorlunda inslag bland gravväxterna. Den har vackra blad så den är dekorativ även när den inte blommar. De övervintrade bladen som blivit fula klipps ner på våren när nya blad växer fram. Blommar tidigt på våren. Flera arter och namnsorter finns som kan komma ifråga. Halvskugga, god, mullhaltig jord.
Dagliljor, Hemerocallis, är ofta förbisedda i gravsammanhang, men de är ju mycket dekorativa med sina vackra blad även när de inte blommar. Blommorna är ett plus och det finns tusentals namnsorter att välja mellan, men välj gärna bland de lägre sorterna, upp till 50 cm inkl. blomstjälk. Sol eller halvskugga, ej för torrt, annars lättodlad.
En av de nyare växterna på grav är alunrot, Heuchera. Mycket dekorativa, mörkbladiga namnsorter finns numera i handeln, men det finns även sådana med silvriga, ljusa blad. Vill ha väldränerad jord gärna i vandrande halvskugga.
Släktingen Heucherella är en korsning mellan Heuchera och Tiarella, alla tre är lämpliga som låga marktäckare på gravar. Många namnsorter med blad i olika nyanser. Halvskugga och väldränerad men ej för torrt.
En av de bästa växterna till kyrkogården är funkia, Hosta. Här kan man välja storlek och bladfärg efter vad som passar, eftersom det finns hundratals namnsorter i handeln. Det finns de som tål full sol, men de flesta föredrar halvskugga. Blommar med vackra ljuslila eller vita klockformade blommor på höga, ofta ensidiga stänglar.
Kuddflox, Phlox douglasii och mossflox, P. subulata, är två låga, kudd- och mattbildande växter som passar där det är väldränerat och soligt. Det finns många namnsorter med olika blomfärger av båda och bägge mår bra om de putsas efter blomningen.
Bergormrot, Polygonum affine, är en mattbildande växt med vackra smala blad med fin höstfärg. Blommar med ax av rosa blommor i olika nyanser beroende på namnsorten. Soligt och väldränerat.
Av lungört, Pulmonaria, har det på senare år kommit många nya namnsorter med blommor i rosa, vit och blålila nyanser. Många har vackra blad med fläckar eller så är bladen mer eller mindre silvermönstrade. Passar till skuggigare lägen, ej för torrt. Läs mer här.
Om man vill ha en verkligen låg, mattbildande växt, t.ex. mellan stenplattorna, kanske kan sylnarv, Sagina subulata, komma i fråga? Den har nåltunna blad och blommar med små, obetydliga blommor i juni. Det finns även en gulbladig variant, 'Aurea'.
Om man vill lysa upp en skuggig hörna, kan den gulfläckiga skuggsbräckan, Saxifraga umbrosa, vara en möjlighet. Den bildar låga rosetter som sprider sig så sakteligen till mattor. Sirliga, vita blommor med röd mitt på klasarna under senare delen av sommaren.
Släktet Sedum innehåller många bra gravväxter. Många är mattbildande, så att hela graven kan kläs med en blommande matta. Numera kan man till och med köpa färdig sedummatta som metervara! De är också lättodlade, det enda de kräver är någorlunda soligt läge och väldränerad jord.
Vill man ha en högre sort, passar är den kinesiska kärleksörten, Sedum spectabile med namnsorter bra.
Även bland taklökarna, Sempervirens, finns många arter och namnsorter lämpliga till gravdekoration. Sol och väldränerad jord är förutsättningarna även här. Ett lågt tråg eller en kruka med enbart taklökar skulle se trevlig ut placerad på en grav.
Hornvioler, Viola cornuta, är sedan gammalt vanliga som gravdekoration. Här finns många namnsorter i olika färger att välja bland. Nackdelen med dessa är dock att man måste putsa dem ofta, annars slutar de att blomma. Väldränerad och god jord vill de ha och placering från sol till halvskugga.
Det nya i sammanhanget är den ökande användningen av prydnadsgräs. De har länge varit i skuggan av blommande växter, men har nu fått en renässans i takt med att man har börjat använda dem i trädgården efter främst holländska förebilder, med designern Piet Oudolf i spetsen. Och de förtjänar verkligen en plats i solen, både bildligt och bokstavligen!
Prydnadsgräs är som vackrast under sommaren då flera har fina vippor. Men många har också vackra höstfärger och vipporna står länge på hösten, ibland hela vintern som vinterståndare. På grav ska man dock tänka på att inte välja de alldeles största arterna och sorterna, ej heller sådana som sprider sig ohämmad.
En pampig ormbunke kan så väl försvara sin plats även på graven. Den är dessutom lätt att kombinera med andra växter till ett stiligt arrangemang, helst i något skuggigare lägen. De har inga större krav, men vill gärna ha mullrik jord.
Sådana arter som passar bra är t.ex. Adiantum pedatum, frilandsadiantum. Med sina tunna, svarta bladstjälkar och solfjädersliknande, mycket flikiga blad är den enastående vacker där den trivs. Den är dock något känslig, vill ha det vindskyddad och klarar sig till zon 4.
Sirlig är även ekbräken, Gymnocarpium dryopteris, som växer vild i hela landet. Växer i bestånd på lite fuktigare mark.
Majbräken, Athyrium filix-femina, är tuffare och större. Den växer också vilt i hela Sverige. Det finns flera mer eller mindre flikiga namnsorter av den.
Även strutbräken, Matteuccia struthiopteris är stor, mycket lättodlad och härdig. Sprider sig med underjordiska utlöpare, så man får hålla reda på den.
Behövs en låg ormbunke, är svartbräken, även kallad bergspring, Asplenium trichomanes kanske något. Växer vild till Jämtland och längst Norrlandskusten. Fridlyst.
En bra bok i ämnet är Gustaf Alm & Stig Klein: Blommor & grönska på kyrkogården, ISBN 91-7003-121-5, 1994, Info Books AB.