"Vått och u-tigt, sa far!"

**Katarinas krönika** Jag ville skriva om hösten i min krönika. Innan jag hinner börja dimper det ner ett mejl från en läsare som beskriver hösten och livet i trädgården så fint och med sådan närvaro att jag frågar om jag får dela med mig till er av hennes text i stället.

För två år sedan tog Linda över sitt föräldrahem i nordöstra Skåne, som åtminstone nummer tolv i släktledet. Linda berättar om livet i trädgården i allmänhet och hösten i synnerhet.

"Jag är verkligen höstmänniska. Hösten är naturens fina grand final med färgsprakande scenerier och röda och gula löv som rasar över huvudet på en innan allt går till vila och laddar för nästa år. I kanten på bokskogen, som jag bor vid, är det inte måttliga mängder löv.

Jag vill ha allt på en gång

Maken och jag har stor trädgård, mellan fyra och femtusen kvadrat inklusive byggnader och gårdsplan, maken sköter grönsaker och jag håller mig till blommor. Måttligt är inte bäst, utan jag vill ha allt på en gång och har tendens att överarbeta i början på året och halta lite så här års. Mitt i livet är vi också med en tre- och en fyraåring, höns, gäss, katt, 80 hektar gård med jord- och skogsbruk, varsitt heltidsjobb, en traktor med punktering och fyra får på ingång, längor att underhålla och bostadshus att renovera.

− Det duger, säger maken, men jag känner att tapeten som mamma satte upp för snart 40 år sedan börjar ha spelat ut sin roll, så vi har inte riktigt samma prioriteringar. Tapeten får nog vara kvar ett tag till, det har trots allt blivit både pergola och ett styvt 30 kvadratsväxthus i år, så vi har haft att göra.

Måste ut och gräva lite!

Men så åter till hösttemat; i helgen fick jag för mig att i år skulle jag minsann inte halta efter med sånt som måste göras innan vintern. I fredags grävde jag i solen och njöt verkligen av den höga klara luften, men hur mycket hinner man på ett par timmar med två aktiva barn? Slutade med att jag i lördags sa till maken att jag minsann måste ut och gräva lite. Sagt och gjort, på med overall, mössa och mina nya, fina, slitstarka vantar.

− Vått och u-tigt, sa min far som kom förbi i sin Volvo.

Jag bet ihop lite till och sög grepen och skottkärran i förbifarten och satte kurs mot min ena dahliahörna. Lite vatten har minsann inte någon dött av förut. Ivrigt påhejad av de fem gässen skar jag av och fyllde en kärra med skräp och en kärra med knölar.

Det droppade från ögonfransar och nästipp

Regnet stod som spön i backen, det droppade från ögonfransar och nästipp, jord upp till armbågarna, overallen var dyngsur och mina fina vantar med gummerad utsida var fulla med vatten. Men vad gjorde det? Det var visserligen trevligare med solen dagen innan, men mitt i all väta så finns det en lycka i att gräva ett hål och plantera nått nytt, att vara en del av livet. För liv, det kräver ju både sol och vatten och vatten hade jag verkligen gott om i helgen.

Men vet ni vad? Är det likadant nästa helg, går jag ut igen. Att odla ger ju så mycket mer än kroppslig ansträngning, det ger också en inre frid och en glädje över att få vara en del av allt som lever.

Höstglada hälsningar Linda"

Tack Linda för att du delar med dig, vi är nog många som känner igen oss i din härliga berättelse.

Katarinas krönika återkommer 30 oktober

Tänk på! Om du prenumererar på vårt nyhetsbrev får du regelbundet information om våra artiklar och krönikörer så att du inte missar något. Prenumerera här: Odlas nyhetsbrev.