Tid för löv
Text och bild: Karin Eliasson
Ännu står bokhäcken här på Näs och lyser i rost och gult, och jo, lite grönt. Den har inte riktigt förstått att det är vinter, att det är dags att somna. Men idag kom första snön, så nu slocknar nog de sista gröna bladen på syren, olvon och bokhäck och aplarna och björkarna kan äntligen släppa alla sina löv till marken.
Egentligen är det ju väldigt vackert att de gula löven suttit kvar så länge, men vi har stått här och otåligt stampat de senaste veckorna och bara längtat efter att få blåsa ihop och kratta upp alla löv och lägga början på den lövkompost som skall få växa till på vår bakgård. Komposter skulle man kunna prata länge om, beroende på sällskap kan det vara en riktig partykiller, eller så höjs stämningen till oanade höjder. Jag har varit med om båda varianterna.
En kompost är verkligen något som kan få mig att känna mig rik. Att ha platsen och möjligheten att lägga olika komposter; trädgårdskompost, matkompost, lövkompost. Och sen gärna ha ett par olika högar med hästgödsel som legat olika länge – årgångsgödsel. Och en stor hög med halm. Sen kan man gå där och vända och täcka, lufta och vattna. Och dofta.
Man jag brinner lite extra för lövkomposten, kanske för att det känns som hårdvaluta idag. Hur kommer det sig? I förhållande till hur mycket löv det produceras i vårt avlånga land så är det en skriande brist på ren, mörk, mustig lövmull. Barkmull kan man lätt hitta, och vanlig kompost har de flesta kommuner ett upplag av. Men lövkompost?
Nu säger säkert någon att det inte alls är svårt att få tag på. Åh vad jag önskar att någon säger så! Att det finns platser där det enkelt går att finna. Som i England. Tänk om vi skulle låta oss inspireras lite av landet i väster. Som en följd av en lång och het debatt om torvbrytningens negativa inverkan på miljön, har lövmull från de otaliga ekar som England hyser kommit att bli ett allt vanligare alternativ till torv i trädgårdsvärlden. Det finns till och med handelsträdgårdar som marknadsför sig som ”peat-free”, som en del i sin miljöprofil.
I England är urtaget ur torvmossarna en mycket hetare fråga än i Sverige. Tillgången är mindre och uttaget procentuellt sett mycket större, ett bruk som inte haft hållbarhet i fokus. Därför har torvanvändning inom alla olika discipliner blivit ifrågasatt, så även i trädgårdsbranschen. Resultatet är alltså att lövmullen har börjat produceras, inte bara i hemträdgårdarna, utan också av jordproducenter och kommuner. Även om vi i Sverige inte behöver oroa oss för torvuttaget riktigt lika mycket, så finns det all anledning att lyfta lövmullen som ett fint komplement till torv.
Nu när vi står inför att plantera en helt ny lundmiljö, alldeles bakom Astrid Lindgrens barndomshem, skulle lövmullen vara perfekt att grepa ner i jorden. Få tillföra både luft, humus och liv. Men i väntan på vår egen lövmull, som säkert tar ett par år att skapa, så blandar vi glatt mojorden med kommunkompost, torvmull och hackade löv. Och känner oss ändå ganska rika på tillgångar.
Mer information om Astrid Lindgrens Näs hittar ni på Astrid Lindgrens Näs