Rosor att bli förälskad i.
Text och bild: Anna Theorin
Jag älskar rosor. Allt som har med rosor att göra. Jag struntar i rivsår på armarna när jag klipper stora buskage av rugosarosor. Man behöver ju inte göra det i t-shirt eller hur? Jag njuter av att gödsla mina mest krävande sorter flera gånger per säsong. För jag vet att jag får tusenfalt tillbaka. Jag går förbi mina större doftande buskage och det pirrar i magen. Om det är normalt vet jag inte och struntar i vad andra tycker. Mina rosor får mig att bli fullkomligt lycklig. En trädgård utan rosor är för mig som en vår utan tussilago. Fullkomligt främmande.
New Dawn är vacker i regn som solsken men den lyser som allra starkast när solen går ner. Jag förlåter dess spretiga växtsätt då den blommar från sommaren ända in i en varm december hos mig.
Alchymist har en speciell personlighet, han är i konstant förändring. Från röda knoppar i perfektion övergår han till cerisérosa blandat med mogen persika. Avslutningen är en kaskad av gula nyanser. Men ibland överaskar han dig, vissa av knopparna börjar redan med en blandning av gult och rosa. Man vet aldrig riktigt hur alchymist kommer att se ut från en dag till en annan. Men vad gör det när hela rosen har färgen av en solnedgång.
En svårfotograferad skönhet med sammetsblad. Man kan nästan se hur mjuka de är. Vill ni inte bara sträcka fram händerna och känna? Burgundy Ice är en krävande dam men jag förlåter henne varje sommar. Hon är i princip tagglös och blir varken hög eller bred. Men blommorna, svartröd sammet med stänk av vitt. Det är något speciellt med den färgen. Kontrasten mot det ljusgröna bladverket är inte annat än fantastiskt. Trots hennes något krävande personlighet så kan jag inte tänka mig en sommar utan. Man kan klippa rosorna till snitt, men det har jag inte hjärta att göra.
De gamla buskrosorna. De doftande underbara rosorna som i all sin enkelhet gör att man spritter till av glädje. Att sätta nosen i en gammaldags buskros borde vara ett måste. Man kan inte annat än fastna. Man fastnar och glömmer tiden för en stund. Doften är makalös. Oavsett om det doftar myskrosor, bourbonrosor eller rugosa. De är de härdiga, de som klarar det mesta. Som bara behöver att någon doftar och beundrar dem en stund. Som bara finns till när man kanske behöver det som allra mest.
När det känns vildvuxet fast på ett perfekt sätt. När växterna själva har ordnat sig som om de visste hur vackert det kommer att bli. När naturen själv är sin egen bästa konstnär. När ingen människa hade kunnat föreställa sig eller på egen hand trolla fram det magiska. När det är så vackert att det nästan gör ont och man vill stanna där för alltid. Bland rosorna.
