Rododendronsällskap

Träd, buskar och häckväxter

Nu när Rododendron- och azalea-buskarna förbereder sig för blomning, är det många som går och väntar på den kommande blomsterprakten. Men prakten är tyvärr underbar men kort. När buskarna väl har blommat över, är det inte så roligt längre och då skulle man vilja ha något under dessa buskar som tar över och förskönar stället.

Växterna som ska växa under surjordsväxter måste också tåla den sura miljön och dessutom ofta halvskuggigt läge, eftersom det är så roddisarna vill ha det.

Andra surjordsbuskar i behov av sällskap är t.ex. hortensia- och jätteblåbärsbuskar.

Växter som tål sådan miljö är den vintergröna skuggrönan, Pachysandra terminalis, som är en halvbuske. Dess blanka, vackra blad täcker den nakna marken under buskarna. I början går det sakta men sedan när den väl har kommit igång så går det undan. Den blir 20-30 cm hög och kanske dubbelt så vid och passar under de lite högre buskarna. Trivs i samma slags jord som roddisarna, dvs. i porös, humusrik, något fuktig och kalkfattig jord. Blommar i april-maj med små vitgröna, obetydliga blommor. Zon 4.

Hjärtbergenia, Bergenia cordifolia, är en gammal bekant som även kan växa i kalkad jord. Men som sällskap till surjordväxterna gör den sig fint genom sina vackra, vintergröna blad och ofta en härlig höst- och vinterfärg. Att den också blommar vackert i april-maj är förstås ett plus. Blomställningarna klipps bort efter avslutad blomning. Den än anspråkslös vad gäller jorden men tackar inte nej till liknande jord som föregående växt. Halvskuggigt läge går också bra, men den blommar fint och får bättre höstfärg i något soligare läge. I handeln finns många namnsorter, där höjden och bladens storlek varierar, liksom blomfärgen.

En tredje passande växt med vintergröna blad är gullgröna eller waldsteinia, som den också kallas, Waldsteinia ternata. Dess klargröna, blanka blad kan på kort tid täcka stora ytor under buskarna. De första åren breder den ut sig med långa utlöpare under marken, senare även med ovanjordiska utlöpare.

Även hasselört, Asarum europaeum är vintergrön. Denna växt trivs enbart i skuggan då den inte gillar torkan under sommaren. Dess njurformiga, blanka, mörkgröna blad täcker marken väl, men den breder ut sig ganska sakta. Plantera därför lite tätare. Blir ca. 10 cm hög.

Under de mindre roddisarna kan det vara lämpligt att ha låga växter. En sådan är fransklocka, Shortia uniflora, vars städsegröna, runda blad bildar rosetter på marken. Växten breder ut sig med krypande rötter och med tiden kan det bildas täta mattor. Bladen har fin höst- och vinterfärg och de mycket vackra, nickande klockblommorna med fransiga kanter är vanligen vita eller ljust rosa. Behöver humusrik, något fuktig jord, som dock ska vara väldränerad. Fin t.ex. planterad i rododendronrabattens lodräta torvkant.

Perenna växter som inte är vintergröna är t.ex. hönsbär, Cornus suecica. Den är en vilt växande ört med krypande jordstam. Den blir en till två dm hög och har motsatta, oskaftade, spetsigt äggrunda blad med tydliga nerver. Blomställningen i toppen på stjälken består av små, svartvioletta blommor som är omgivna av fyra vita högblad som ger intrycket av att vara en blomma.

De övriga i Sverige växande Cornus-arterna är buskar, det är bara hönsbär som är örtartad. Den växer vanligen på fuktig, mager skogsmark framförallt i norra Sverige. Den är mycket fin under hela sommaren med sina vita "blommor" på våren, sina vackra, röda bär och sin klarröda höstfärg, som blir bäst vid en något soligare placering.

Lungört, Pulmonaria, trivs i samma slags lätt sur jord som de flesta azaleor. Den vill helst stå halvskuggigt, för i soliga lägen kan den lätt drabbas av mjöldagg.

Mer om Pulmonaria kan du läsa här.

En växt som gärna växer under samma förhållanden som lungört är fingertandrot, Cardamine pentaphyllos syn. Dentaria p. Breder ut sig i stora mattor under träd och buskar och blommar med vackra, rödlila blommor tidigt på våren.

Olika, både vilda och odlade ormbunkar passar också bra som undervegetation till rododendron. En av de vackraste är den i steniga, friska lundskogar vildväxande, 10-30 cm höga ekbräken, Gymnocarpium dryopteris. Vanlig i nästan hela landet.

Ett visst varningens ord måste sägas om vissa invasiva växter:

Vårsköna, Claytonia sibirica, är en ettårig ört som kan bli upp till tre decimeter hög. Den har köttiga, spetsigt äggrunda blad, de nedre bildar en rosett vid basen. Den blommar från maj-juni till september med en till två centimeter breda, vita eller ljust rosa blommor som sedan bildar en rund frökapsel. Det är just den ymniga självsådden som ställer till problem, den dyker upp överallt.

Dessutom kommer plantorna upp så tidigt på våren att andra växter inte får en chans innan vårskönan har täckt marken och tagit allt ljus ifrån dem. Men skall man inte odla något annat under större buskar, så kan vårsköna vara en mycket vacker marktäckare i stora mattor.

Den förekommer sällsynt som förvildad på fuktig mark, i diken, på tomter och i gamla trädgårdar i södra Sverige.

En annan vacker men tyvärr ganska invasiv växt är den vitbrokiga kirskålen Aegopodium podograria 'Variegatum', som passar fint under större buskar, men endast där det inte ska växa några andra perenna växter. Visserligen är den inte såå invasiv som sin grönbladiga släkting, men den kan också vara svår att bli av med om den trivs.

Skuggröna
Foto: Nanna Salmi