Pioner

Pioner - trädgårdens drottningar.

"Blossande röd som en pion"... säger man om någon som rodnar och visst var de röda pionerna de mest kända förr. Numera är färgskalan större, den spänner från nästan svartröda över olika nyanser av rosa och vitt till gult. Nya hybrider lanseras varje år och det finns tusentals registrerade namnsorter i världen!

Pionen tillhör ett förhållandevis litet släkte med ca. 30 arter vedartade buskar, halvbuskar och örtartade perenner. Den kom förmodligen till Europa på 1600-talet från Orienten.

De flesta arterna har tjocka, förgrenade näringslagrande rötter från vilkas "ögon" stjälkarna med blad och blommor växer upp.

Bladen är dubbelt trefingrade och så kan dessa fingrar vara mer eller mindre flikiga. Till exempel har dillpionen, Paeonia tenuifolia, mycket fint fördelade "dilliknande" blad.

Blommorna har fem foderblad och minst fem men ofta betydligt fler kronblad.

Blomningstiderna infaller från maj ända fram till början på juli.

De olika arterna, dvs. de vilda brukar vara först ut, de börjar blomma från mitten på maj, beroende på växtzonen.

Den gamla välkända bondpionen, P. officinalis, liksom hybridbondpionen, P. x festiva, som är en korsning mellan föregående och P. peregrina, samt de sena arterna blommar i början på juni.

Sedan har vi den stora gruppen hybridpioner, som är korsningar mellan flera arter.

De tidigaste av dessa blommar i slutet av maj och de senaste vid midsommar.

Luktpionen, P. lactiflora, blommar kring midsommar, sena sorter i början av juli.

Av buskpioner som ibland kallas trädpioner, blommar P. suffruticosa och dess hybrider i början av juni, och P. delavayi var. lutea med sina hybrider blommar kring midsommar.

Att hybridisera pioner är en tålamodskrävande syssla, eftersom det tar så lång tid.

En pionhybrid uppstår då pioner av olika rena pionarter korsas med varandra, t.ex. en luktpion och en bondpion. Om man vidarekorsar en sådan hybrid med en annan hybrid, uppstår en megahybrid, ädelpion.

Visserligen korsar pionerna sig lätt med varandra men från frö till blommande planta tar det många långa år och alla blir inte särskilt lyckade, så att de skulle löna sig att satsa vidare på. Lyckligtvis finns det redan så många pionhybrider på marknaden att alla säkert hittar en passande sort även om de egna korsningarna inte skulle lyckas.

Men skulle dina pioner sätta frö, så pröva för all del att så dem! Men ta bara de stora, svarta fröna, inte de röda, för dessa är blindfrön. Plantera fröna i krukor som grävs ner i jorden till kanten, gärna i närheten av "mamman". På så sätt riskerar du inte att rensa bort småplantorna av misstag när de så småningom kommer, för det kan ibland ta lång tid.

Det odlas, förutom alla dessa hybrider som jag inte går närmare in på här, även många vildarter i våra trädgårdar. Jag nämner några av de vanligaste här.

Den tidigare nämnda luktpionen, P. lactiflora, syn. P. chinensis, har några hybrider i odling och även vildformen odlas, då den exporteras från Kina.

Vildformen är 60-80 cm hög, tämligen upprättväxande och kommer, som så många andra pioner, från Kina, Korea och Sibirien och är därmed mycket härdig, upp till zon 8.

Den har flera upp till 10 cm vida, enkla eller dubbla, doftande blommor på samma stjälk. Knopparna är klotrunda och hårda.

Bondpionen, P. officinalis, är numera något sällsynt som ren art. Den växer vild från Frankrike till Ungern och Albanien. Något lägre än föregående art, ca. 30-60 cm hög och bredväxande. Även denna är mycket härdig, upp till zon 8.

Den citrongula skönheten, svavelpionen med det omöjliga namnet P. mlokosewitschii är däremot mycket eftertraktad i entusiasternas trädgårdar. Den har blågröna, "daggiga" blad och enkla, gula blommor. Senare bildas mycket dekorativa, invändigt röda fruktkapslar med glänsande svarta frön. Blommar i månadsskiftet maj-juni och blir ca. 70 cm hög.

En månskensgul, likaså enkelblommig namnsort, 'Claire de Lune' är något lägre, 60 cm, och blommar i juni. Den är en hybrid mellan P. mlokosewitschii och P. lactiflora 'Monsieur Jules Elie'. Zon 2.

Dillpionen, P. tenuifolia, är också den mycket eftertraktad och dyr. Höjden är bara 30-50 cm men de karaktäriska bladen gör att den märks, särskilt som den nästan alltid står i ensamt majestät. Den har enkla, mörkröda blommor med stora gula pollenknappar och röda ståndare. Det finns även en fylld version, 'Plena'. Båda blommar snabbt förbi i månadsskiftet maj-juni och är rätt tålig, zon 8.

Den mörkrosa rosenpionen, P. veitchii, blir ca. 70 cm hög och blommar också i månadsskiftet maj-juni. Den har upp till tre blommor per stjälk.

Paeonia anomala, sibirisk pion, som nutida botanister anser hör till samma art, har bara en blomma per stjälk men annars liknar den mycket rosenpionen.

Buskpioner, dels den gulblommiga, doftande P. delavayi var. lutea, dels den vita, rosa eller röda P. x suffruticosa utan mörka fläckar vid blombladsbasen, kommer från Kina och Tibet.

Om en vedartad pion har mörka fläckar på kronbladen, förs den numera till gruppen P. rockii-hybrider.

Det finns otaliga korsningar, dels mellan dessa, dels med andra pionarter.

Alla sätter inte frö utan måste ympförökas. Det finns hybrider även med dubbla blommor, tyvärr är härdigheten på dessa sorter sämre.

De rena arterna är härdiga till zon 5 ungefär och höjden på sorterna varierar mellan 1 - 2 meter.

De örtartade pionerna är tåliga och trofasta växter som passar i många lägen. De kan vara så tåliga att det enda som visar att här någon gång har funnits ett torp är en blommande pion mitt bland det allmänna förfallet!

Den vill helst ha en djup, näringsrik, väldränerad, något fuktig och något lerblandad jord som gärna får innehålla kalk. Tänk noga på var du skall ha dina pioner innan du planterar, då de inte tycker om att flyttas. De kan blomvägra i flera år efter en flytt.

Plantera dem gärna i halvskugga, så varar blomningen längre. Hösten är bästa planteringstiden, men även vårplantering är möjlig.

Planteringsdjupet är 5-6 cm, men tänk på att frosten kan skjuta upp nyplanterade rötter, varför täckning är bra åtminstone de första vintrarna. När den väl har etablerat sig, är den sedan trofast och kan som sagt bli mycket gammal.

Gödsla med Algomin och träaska på hösten för frodigare blomning, men mylla ner gödslet cirka 15 cm från plantan för att undvika brännskador, och så ge inte för hög dos. Även kogödsel och perenngödsel kan användas på våren.

Vill du ha fler av dina pioner, är förökning möjlig genom delning av jordstammen, vilket precis som plantering bör ske på hösten. Se till att varje del har åtminstone ett "öga".

Pioner kan lätt angripas av piongråmögel vilket visar sig som en gråaktig beläggning på blad, stjälkar och blomknoppar. Man bör då ta bort de angripna delarna.

Även virus och rost kan förekomma och starkt virusangripna plantor bör tas bort helt och brännas.

Här kan du läsa mer om pioner.

Dillpion, P. tenuifolia