Mammas magnifika amaryllis!

Text och bild Sylvia Svensson Verandan kan betraktas som dåtidens uterum, den var en underbar plats vår, sommar och höst att leka i och de vuxna hade sina kafferep där om vädret inte var så där jättefint.

Verandan var möblerad med lätta, vackra rottingmöbler med blommiga kuddar och ett bord med frostad glasskiva och spetsduk. Smala blombänkar intill fönstren gick runt nästan hela rummet och utgjorde en perfekt övervintringsplats för min växttokiga mammas alla icke-vinterhärdiga krukväxter.

Hon hade många stora krukor med hortensior, pelargoner och fuchsior som under sommaren stod på trappans avsatser men till hösten baxades in på verandan. Även växter som krukazaleor trivdes ypperligt här i den svala, fuktiga luften.

Gröna värmande monster

På hösten hämtades också de lösa extrafönstren från förrådet och hängdes upp. De tätades med fönsterull och vita klisterremsor för att hålla tätt. På så sätt blev verandan nästan frostfri under vintern, men eftersom den saknade uppvärmning, behövde den värmas upp under de mest gnistrande kalla vinternätterna och -dagarna. Uppvärmningen gjordes med elektriska värmare med glödande spiraltråd. Jag var nästan rädd för dessa gröna monster där de glödde med rött sken som ångade värme. För ett litet barn såg de hiskeligt skrämmande ut i mörkret.

Amaryllis vårdades ömt!

Mamma hade många amaryllisar av olika slag, som ”gubben och gumman” och panteramaryllis som dock stod i den stora, svala salen året om. De vanliga amaryllisarna däremot bodde under vintern på glasverandan. Den tiden var de inte slit- och slängväxter utan vårdades ömt så att samma lök blommade år efter år, blev större och bildade sidolökar som man sedan kunde ta isär så de så småningom blev till en ny, blommande växt.

Att mamma fick dem att blomma varje år var då inte underligt för mig, det var liksom självklart. Själv är jag inte lika duktig på det och framför allt saknar jag en sådan härlig glasveranda!

Vårvinteramaryllis

Mammas amaryllis blommade dock inte nödvändigtvis till julen utan under vårvintern. Då stod de i salen och var magnifika! När de hade blommat färdigt, klippte hon bort den utblommade stängeln, flyttade amaryllisen till glasverandan där det på vårvintern var svalt och ljust och så skötte hon dem som vilka rumsväxter som helst fram till våren. De fick snålt med vatten men dock så pass att de höll sig gröna med vackra blad. När sommaren kom, grävde hon ner sina amaryllislökar i trädgården under buskarna och lät dem sköta sig själva.

På hösten plockade mamma upp amaryllisarna, lät dem torka, ställde lökarna under bänkarna på verandan och väntade sedan tills de själva visade knopp igen. Då planterade hon dem igen och cirkeln var sluten.

Jag har inga till krönikan passande originalbilder kvar, så jag får illustrera med lite modernare växtbilder.

Gröna hälsningar Sylvia!

Sylvias gröna hörn återkommer tisdagen den 30 november.