Knölbegonior - gammaldags växter i modern tappning

Av Sylvia Svensson

Begoniorna tillhör ett stort släkte med ca 800 arter som alla kommer från världens tropiska och subtropiska skogsområden, som ju är varma och fuktiga. Det finns en lång rad olika sorter, både upprättväxande och hängande. Släktet är mycket mångformigt: det finns både knöl- och jordstambildande arter, örtartade, buskformiga och nästan vedartade, hängande, krypande och upprättväxande. En del är epifyter utan att parasitera på växten de växer på.

De odlas för antingen blommornas eller de ofta mycket vackra bladens skull. Som skogsväxter föredrar begoniorna en lite halvskuggig växtplats och de får aldrig torka ut.

Många sorter

Jag begränsar min artikel till att handla om knölbegonior, Begonia x tuberhybrida, som man odlar som sommarblommor för deras lysande blomfärgers skull. Denna hybridbegonia-grupp är också mycket formrik och delas i undergrupper efter storleken på blommorna.

Undergrupperna har ofta fått egna namn i kommersiella sammanhang, t.ex. kan de med tvåfärgade blommor kallades tidigare för Begonia marmorata eller Begonia marmorata Camellia om blommorna är både tvåfärgade och "kameliaformade".
Numera ska det skrivas Begonia x tuberhybrida 'Marmorata', och Begonia x tuberhybrida Camellia-gruppen, men namnskicket i handeln är mycket brokigt när det gäller sådana här hybridväxter, nästan varje leverantör tycks ha sitt eget sätt att skriva. Så det är inte alldeles lätt att hålla sig á jour med alla kommersiella namn som dyker upp!

De storblommiga, Begonia x tuberhybrida var. gigantea, har de bamsigaste blommorna, med en diameter på upp till 15 cm och synnerligen grova stjälkar med stora blad för att orka bära upp dessa tunga blommor.
Denna grupp kan vidare indelas i klasser efter blommornas utseende, t.ex. enkla, fyllda, fransade eller marmorerade blommor.

Medelstora blommor har Multiflora-gruppen och där handlar det om blommor på 5-7 cm i diameter och de är fler än i den föregående gruppen. Här är stjälkarna klenare och ibland något hängande och växtsättet är kompaktare.

De hängande delas ibland in i en egen grupp, kaskadbegonior, kallas Begonia x tuberhybrida Cascade-serien.

Slutligen den småblommiga-gruppen Multiflora, där blommorna är små men de är i gengäld många. Dessa begonior är ännu mer kompakta och även här förekommer hängande sorter. Dit hör t.ex. de mycket blomvilliga Herrgårdsbegoniorna.

Under senare år har en ny typ kommit att odlas allt mer, den s.k. Nonstop-serien. Dessa kan även frösås tidigt på året, redan i januari, och hinner blomma samma sommar. Det vanliga är dock att man köper knölar så här års, i februari-mars, och planterar dessa för förkultivering.

Plantera knölarna

Det kan vara svårt att se vad som är upp och vad som är ner i dessa torra knölar. Syns grodden redan så är saken ju biff, men om inte, så är det den kupiga sidan som skall vara neråt och den lätt skålade sidan uppåt.

De kan planteras ut efter ordentlig avhärdning först när frostrisken säkert är förbi, eftersom begonior har tjocka, vattniga stjälkar som är mycket frostkänsliga.

Fortsätt vård

Efter att växtsäsongen är förbi och det föreligger frostrisk, tar man upp begoniaknölarna och låter dem torka. De förvaras sedan mörkt, torrt och svalt, 5-8 plusgrader är lagom.

Alla begonior trivs med jord som är mycket humushaltig och inte så näringsrik. Vitmossa, alltså inte "adventsmossan" renlav utan sphagnum, som även används till orkidéer och som finns att köpa som torra block i många Garden Centers, passar förträffligt att blanda med väl förmultnad lövjord och lite sand.

Kalka försiktigt och gödsla genom att vattna med svag näringslösning när plantorna väl har etablerat sig.

Under sommaren behövs mycket vatten och näring hela tiden som begonian blommar - enklast att komma ihåg är att blanda en mycket svag dos blomsternäring varje gång man vattnar.

De flesta moderna begoniahybrider är förädlade så att de tål sol, men de blir ofta vackrast om de får stå i halvskugga - dvs. sol under för- eller sen eftermiddag och skyddade mot solgasset under den värsta middagshettan. Full sol kan ge vita fläckar på bladen eller de får rent av "solbränna" och torra bladkanter.

Skadegörare

Tyvärr är det många skadegörare som gillar dessa saftiga skönheter: bladlöss, rött spinn och dvärgkvalster är de som oftast vill smaka på bladen.

Är luftfuktigheten hög, kan också blad- och stjälkbakterios och gråmögel angripa plantorna särskilt om de är täta, liksom mjöldagg.

Lyckligtvis är knölbegoniorna relativt friska i förhållande till andra begonior, men skulle de drabbas, skall man främst söka orsak enligt ovan.