Kermesbär
Kermesbär, Phytolacca americana (syn. P. decandra) är den enda i odling hos oss av den lilla familjen Phytolaccaceae's omkring 10 arter.
Men denna upp till 2,5 m höga och nästan lika breda, ståtliga perenn pryder verkligen sin plats i trädgården.
Den odlas främst för de vackra, glänsande rödsvarta bärens skull, som byter färg från ljusgrönt via olika stadier av rosa och vinrött för att slutligen bli nästan svarta.
I en välmående "buske" kan man se allt på en gång: från små blomknoppar, blommande klasar av små rosavita blommor och bär i olika mognadsstadier.
Den blommar från juli och långt in på hösten tills frosten tar den. Blommorna sitter i ca. 15 cm långa klasar, som först växer upprätta men sedan blir hängande av bärens vikt.
Någon buske är kermesbär alltså inte, även om man vid en första anblick kan tro så. Nej, den är en perenn med köttiga, upprättstående, rosa/vinröda stjälkar från en kraftig, tjock jordstam. Den vissnar ner varje höst och kommer upp igen på våren och växer snabbt upp till ansenliga proportioner om den trivs.
Och trivs gör den i lucker och näringsrik jord och den föredrar en halvskuggig, vindskyddad växtplats, även om den tål sol.
Bären kan användas till vin- och godisfärgning, bara man tänker på att fröna är något giftiga. Även bladen kan ätas efter kokning och roten har används till laxermedel.
Då kermesbär är frostkänslig och de köttiga stjälkarna faller ihop genast efter en frostnatt, kan den behöva vintertäckas med torra löv och granris även i södra Sverige. Kan odlas till och med zon 4 med ordentlig vintertäckning.
Det finns även en brokbladig variant av kermesbär, som i övrigt är lik den gröna. Kommer till stor del som fröäkta, dvs. de flesta fröplantor efter brokbladiga föräldrar blir också brokbladiga.
Båda varianterna kan lätt förökas genom frösådd. Även delning kan lyckas, men det kan vara svårt på grund av de tjocka, köttiga rötterna som lätt går av.
Vanligen är kermesbär problemfri vad gäller sjukdomar och skadedjur.