Känslornas ståndorter

Karins krönika ”Vore jag Gud, då skulle jag gråta över människorna … över deras ondska och grymhet och gemenhet och dumhet”. Så skrev Astrid Lindgren i dikten ”Vore jag Gud”. En bottenlös förtvivlan över tillståndet i världen och ondskans triumf över förstånd och solidaritet. Det är lätt att känna igen sina egna känslor inför mycket av det som sker idag i vår omvärld, en vrede som inte skriks ut utan snarare vrider sig i en tyst kramp under det faktum att man så lite kan göra. En förtvivlan.

Text och bild: Karin Eliasson

Nu bygger vi det andra kapitlet i trädgårdssagan på Astrid Lindgrens Näs, och om första kapitlets teman handlade om gamla tiders Småland, leken som livets kärna och det vackra i det vilda – så har vi nu tagit steget in i känslornas trädgård. Det som inspirerar de rum vi nu skapar är stämningar vi hittar i Astrid Lindgrens litteratur, sådant hon återkommer till ständigt, livets känslofundament. Det är klart att det är en utmaning att försöka översätta känslor till växtlighet och rumslighet. Ändå tycker jag att livsglädje, trygghet, melankoli och sorg är teman som har känts ganska enkla och otroligt lustfyllda att skapa trädgård utifrån. Vad får du själv för associationer? Visst är spirande björkar, hoppande vatten och tufsiga solrosor givna glädjeämnen? Och visst kan inget framkalla melankoli så som skogstjärnen, draperier av tsugor och mjuka mattor av mossa?

Jag har haft stor hjälp av promenader i det småländska landskapet. Där har jag letat stämningar, precis som man annars brukar leta växter. Ni vet, när man är på jakt efter olika ståndorter och grottar ner sig i vilka växter som trivs var. Så har jag letat efter känslornas ståndorter. Hur känns det att sitta i blomkanten på en kohage, eller mitt i en körsbärslund, eller vid randen av en mörk sjö med bara grantak runt omkring? Vad väcks när man cyklar förbi ett rapsfält, eller betraktar en vårbäck som ilar fram i farlig hastighet eller går över kullar med backsippor? Överallt finns grönska i olika form och sammansättning som tar oss med på små känsloresor.

Men var växer vår förtvivlan? Kan naturen över huvudtaget väcka förtvivlan? Var står du när du blickar ut och tänker ”Vore jag Gud, då skulle jag gråta”?

Jag vet inte själv. Kanske där naturen brakat fram, som med stormen Gudrun, och lämnat efter sig ett plockepinn av träd. Kanske där en skarvkoloni har lämnat kvar dungar av träd, stela och döda som spikmattor i landskapet. Kanske där marken är obrukbar på grund av utarmning.

I Astrid Lindgrens berättelser får ondskan och förtvivlan alltid plats, hon såg det som ett sätt att hjälpa barn och unga att tackla den verklighet som vi trots allt lever i. ”Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver likväl som vuxna uppröras av konst”, sa hon så klokt. Så vi kan inte hoppa över ett förtvivlans trädgårdsrum. Men jag kapitulerade inför uppgiften att lösa det på egen hand. Fann inga blommor som kunde tala smärtans språk.

Ibland kan konsten vara naturens språkrör, allt spetsas till, reduceras ner och stramas åt så att en känsla eller ett budskap blir märkbart. Nu får vi en trädgårdsskulptur i vår, som ska stå för det tysta skriket. Gestalta just det som väcks när vi läser slutstriden i Mio min Mio. Mio står inför Riddar Kato, med svärdet i båda händerna, och darrar inför dödshugget. Riddar Kato sliter upp sin skjorta: ”Se till att du träffar hjärtat, skrek han, se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt så länge där inne och gjort så ont”.

Säg mig, vilken blomma hade kunnat gestalta det?

Mer information om Astrid Lindgrens Näs hittar ni på Astrid Lindgrens Näs