Höstfärger

När vi går i en höstlig skog eller park, får vi beundra detta årliga, kortvariga men ack så underbara skådespel: löven skiftar färg och blir röda, gula, orange, bruna och purpurfärgade eller en salig blandning av dessa färger, innan de sakta dalar ner och blir till en prasslande matta under våra fötter, för att ännu senare bli till välgörande humus.

De flesta vet ju att Kung Bore har sitt finger med i spelet för att det skall bli sådana färger, men vad är det egentligen som händer?

Jo, det är en kemisk process som startar när sommaren övergår till höst och vinter.

Hela sommaren har löven deltagit i trädets näringshushåll och samlat näringsämnen genom fotosyntes, med hjälp av klorofyllceller i bladen. Det är klorofyllen som ger bladen dess gröna färg. Klorofyllen absorberar också rött och blått ljus från solljuset och lagrar detta i bladen. Därför har ljuset som reflekteras från bladen bara lite röda och blåa nyanser, det gröna dominerar.

Men ett löv innehåller många fler färgämnen än bara klorofyll.

Hos fotosyntetiserande organismer finns många olika pigment, t.ex. gula, orange, bruna och röda karotenoider, karoten ger moroten dess färg. Även karoten absorberar blåa och blågröna nyanser, så hos de gulbladiga växterna syns den gula färgen mest. Om karoten och klorofyll finns med på samma blad, tar de tillsammans bort nyanser av rött, blågrönt och blått från solluset.

På hösten, när dagsljuset minskar och kylan tränger på, slutar bladen sitt näringssamlande arbete och den gröna klorofyllen bryts ner. Då kommer de andra färgämnena fram.

De flesta andra färgämnena göms under sommaren i den dominerande gröna klorofyllen och syns då inte. Det finns dock undantag. Genom spontana mutationer eller med hjälp av förädlingsarbete har det uppstått växter med purpurfärgade, gula eller mer eller mindre blåa blad.

Vissa träd får endast den gula höstfärgen, t.ex. björkar. Hos andra startar en hel del andra kemiska processer, som beroende på bladets pigmentsammansättning, går från gult till rött och blått. Några av dessa processer ger de röda och mörkt purpurfärgade nyanser som t.ex. rönnsumak och benved får, andra ger lönnarna deras lysande orange eller eldigt röda färger, medan ekarna får en brun höstfärg.

Bästa höstfärger brukar det bli om varma, soliga dagar övergår till gnistrande klara frostnätter, för denna häftiga temperaturförändring påverkar en del av de kemiska processerna i bladen. Socker, som samlats i bladen under den varma dagen, förvandlas på grund av detta t.ex. till antocyanin, ett rött färgämne som ger frukt och blad den röda färgen.

Antocyanin absorberar blått, blågrönt och grönt ljus, varför det ljus som reflekteras från blad innehållande antocyanin ser mer eller mindre rött ut.

Antocyanin är, till skillnad från klorofyll och karoten, inte med i cellkärnan utan i cellsaften. Av detta kommer att det är känsligt för pH-förändringar i cellsaften. Om saften är sur, är färgen klarröd, om saften är mindre sur, blir den mer purpurfärgad.

Graden av höstfärger kan också påverkas av bladens placering på trädet. De som är på trädets solsida får starkare höstfärger än de som växer i skuggan.

Även på samma träd kan höstfärgerna variera från år till år, beroende på vädret. En varm, torr sommar som övergår i en torr höst brukar ge bättre färger än en regnig sommar som efterföljs av en regnig höst.

Det finns också träd som aldrig får några häftiga höstfärger utan bladen blir bara torra och bruna och faller av så småningom. Många ekar behåller dock sina bruna blad över vintern.

Så låt oss njuta av naturens vackra färger en solig höstdag innan förgängligheten hinner ikapp höstlöven och de singlar ner till marken i den första höststormen.

Läs mer:
Höstens färgglada buskar och träd

Sorbus commixta

Euonumus alatus

Prunus sargentii 'Rosensky'

Benved i höstskrud.

Lönnblad i höstskrud.

Lönnblad i höstskrud.

Cornus alba 'Sibirica'

Callicarpa bodinieri var. giraldii

Azaleablad