Fläder
När man tänker på fläder, kommer säkert många att få den ljuvligt sommardoftande fläderblomssaften i tankarna som mamma och mormor bjöd på i bersån runt midsommar? Eller kanske farfars fläderbärslikör vid juletiden? Man tänker inte i första hand på fläder som en vacker buske, även om den på senaste tiden har blivit mycket vanlig, särskilt i de offentliga planteringarna pga. sitt snabba och yviga växtsätt. Nej, det är nog doft- och smakupplevelsen man först associerar till när någon nämner flädern.
Jag är dock själv fascinerad av fläder som just buske. De flata, krämvita, ljuvt doftande blomsterklasarna är mycket vackra, som en gammal, lite i kanten gulnad spetsduk från svunnen tid, handvirkad i allra tunnaste virkgarn.
Buskarna själva är friskt gröna och yviga, mycket bra till större buskage och även som solitärer. På hösten flammar buskarna upp med röda och gula höstfärger och med vackra svarta eller röda bär beroende på sorten.
Den vanliga flädern, Sambucus nigra växer förvildad i Sveriges från Skåne till Värmland och Dalarna. Dess giftiga kusin druvfläder, Sambucus racemosa, växer likaså förvildad från Skåne till Härjedalen och Jämtland.
Växer villigt i de flesta jordar men blir vackrast i närings- och humusrik jord och i full sol. De klarar också halvskugga men blommar bättre i soligt läge. De gulbladiga varianterna blir dock bäst i vandrande skugga, då de kan få blekta blad i alltför starkt solgass.
Man kan föröka de rena arterna med frö, lättast genom att helt enkelt så ute på hösten och låta naturen sköta sitt. Man kan också försöka med vintersticklingar på de robustare sorterna, av de med tunna skott kan man pröva att ta sommarsticklingar.
Äldre buskar bör med några års mellanrum gallras på risiga grenar för att få fram nytillväxt som är vackrare. Man kan t o m meja ner hela busken till backen om man vill föryngra den totalt och få den att växa upp igen med nya friska skott. De gulbladiga sorterna bör skäras tillbaka något nästan varje vinter för att få fram nytillväxt, som är starkare i färgen.
Ibland kan svarta löss få för sig att kalasa på fläder. Insektssåpa eller något pyretrin-preparat brukar hjälpa mot dem. Pyretrin är ett naturligt bekämpningsmedel som passar utmärkt för att ta kål på olika sorters små odjur på växterna.
Bladfläckssjuka kan orsaka fula fläckar på bladen. Försök plocka bort alla drabbade blad och bränn dem.
Sambucus nigra, fläder, blir upp till 4 m hög och lika bred. Den växer som en mångstammig buske med tjocka, saftigt gröna grenar som unga, senare får de en grå, djupt fårad bark.
Bladen sitter ihop parbladigt med uddblad i toppen med 5 eller 7 småblad. Om man krossar ett blad luktar det illa.
Blommorna som sitter ihop i stora, flata, upp till 20 cm breda flockar, är krämvita och doftande. Till skillnad från druvflädern blommar den äkta flädern något senare, i månadskiftet maj-juni i söder och juni t o m början på juli högre upp. Av blommorna kan man göra saft eller te. På hösten blir det svarta, glänsande bär som man också kan göra saft eller gelé av, eller varför inte likör.
Det finns numera många namnsorter och varianter. Här nämner jag några:
'Albovariegata', vitbrokig fläder, har som namnet säger, vitbrokiga blad. Den blir 2-3 m hög och klarar sig till zon 4.
'Marginata' syn. 'Variegata', syn. 'Aureavariegata', brokig fläder, liknar den föregående men har gulbrokiga blad. Zon 5.
'Aurea', gulbladig fläder, har gula blad och röda bladskaft. Zon 4.
'Laciniata' syn. 'Acutiloba', flikfläder, har regelbundet flikiga blad, blir 1-1,5 m hög och klarar sig t.o.m. zon 3.
'Linearis' har oregelbundna, djupt flikiga blad. Zon 3.
'Purpurea', blodfläder, har rosa blommor. Den blir också 1-1,5 m hög och klarar sig t.o.m. zon 3.
'Black Beauty' är en ny, nästan svartbladig sort med rosa blommor, 1-1,5 m hög. Zon 3.
Se här:BLACK BEAUTY.
Det finns en lång rad namnsorter till, både ute i Europa och i USA.
Sedan finns det några bra fruktsorter som man odlar främst för bärens skull:
E-plantan 'Bålsta' är fin och frisk även som dekorationsplanta, 3-5 m hög, zon 4.
'Haschberg' och 'Riese aus Vosslock' är ytterligare fruktsorter, zon 3.
Sambucus racemosa, druvfläder, har något giftiga bär, så den arten skall man inte försöka använda till mat utan bara till lyst. Man kan skilja den från föregående genom att blomställningarna är toppställda med täta, smalare klasar och den blommar tidigare i april-maj beroende på växtzonen. Bladsprickningen är också mycket tidig. 5 småblad.
Blir i regel något lägre, 2-3 m. Frukterna är röda till skillnad från den föregående, som har svarta frukter. Arten klarar sig t.o.m. zon 6
Det finns några namnsorter även här:
'Plumosa Aurea', gyllenfläder, blir 2-3 m hög och har flikiga, guldgula blad. Tyvärr har bladen en tendens att brännas i stark sol och kan även anta en grönare nyans under sommarens gång. Zon 5.
'Sutherland Gold' eller bara 'Sutherland' är en selektion av föregående men som inte så lätt bränns eller blir grön under sommaren. 2-3 m, zon 4.
'Golden Locks' är mycket långsamtväxande och blir bara 75 cm hög, mycket sirlig med sina djupt inskurna, gula blad som håller färgen bra. Den vill stå skuggigare än de andra. Zon 2.
'Moerheimii' liknar den föregående, men med finare textur. Zon 2.
'Tenuifolia' är en sällan hos oss sedd dvärgform med ormbunksliknande blad, man kan nästan tro att den är en finflikig japansk lönn.
Sambucus canadensis, kanadafläder, är en stor, flerstammig buske, 3-4 m hög och lika bred. Den blommar senare än S. nigra och blomklasarna är också mer bollformade eller utbuktande.
Namnsorten 'Maxima' har enorma blomklasar som kan vara 20-25 cm i diameter. Blommorna är vita med rödrosa blomskaft. Skaften kan lysa effektivt ännu när blommorna har fallit. Zon 2.
Organisationen Livsmedelssverige har några bra fläderrecept.
Sambucus nigra 'Purpurea'
Sambucus nigra
Sambucus nigra
Sambucus nigra 'Purpurea'
Sambucus racemosa 'Plumosa Aurea'