Exotiska frukter

En spännande, solig och läcker utställning visas just nu i Göteborgs Botaniskas växthus. Det handlar om den årliga Exotiska frukter-utställningen, där man kan bekanta sig med frukter från hela världen. Visningar och provsmakningar anordnas enligt överenskommelse, i övrigt är utställningen öppet mellan 10 och 16 varje dag t.o.m. den 9. februari.

På mormors och farfars tid var de exotiska frukterna hos oss ännu en stor sällsynthet. Apelsiner och bananer fick man bara vid juletiden och fikon och dadlar hade man aldrig sett annat än som torkade.

Men transportutvecklingen har gått framåt och allt går mycket snabbare och nu kan man ta hem frukt från hela världen med hjälp av kylförvaring och flyg. Så nu är inte frukterna längre en säsongvara utan vi kan ta hem dem från den världsända där de just har säsong. Tänk att få smaka på härliga, saftiga frukter som vuxit i bortre Asien eller på det latinamerikanska höglandet!

När det gäller transport av de exotiska frukterna, måste de plockas omogna och snabbt transporteras till grossisten, som mellanlagrar dem, fortfarande omogna, och sedan för dem vidare till handeln. Där köper vi frukterna som ännu kan vara något omogna, så vi får lagra dem några dagar till så att de mognar. Att äta en omogen frukt kan vara en stor besvikelse, den smakar inget vidare. Hade man väntat tills den är ordentligt mogen, skulle smaken varit mycket sötare och mer aromatisk. Men det är förstås sant, ingenting överglänser en varm, solmogen, saftig frukt som fått mogna ifred på trädet…

Man ska också tänka på lagringen av sådana frukter hemma: de som växer i varmt klimat trivs inte i kyla. De ska förvaras i rumstemperatur eller bara lite svalare, absolut inte i kylskåp!

Hur vet man då när de är mogna? De känns då litet mjuka när man trycker försiktigt med hela handen. Inte klämma med bara ett finger, för då får de fläckar! Vissa frukter doftar också sött när de väl har mognat, vilket de inte gjorde när de var omogna. Man får lära och pröva sig fram.

Det har också kommit helt nya frukter som vi inte sett tidigare här i Norden, men som kanske är gamla kulturväxter i sina hemländer. En sådan frukt är den sägenomspunna mangon som ursprungligen kommer från Indien. Buddha lär ha mediterat i en mangolund.

En annan frukt med urgamla anor, men som är ny hos oss är litchi, som i Kina anses som en av de yppersta frukterna.

Förädlingen av fruktsorter har också gått snabbt efter andra världskriget. Man har tagit fram nya korsningar och gjort förbättringar på gamla. Några exempel av detta är att vi har fått mycket sötare, nästintill kärnfria apelsiner och clementiner och helt nya citrussorter, sådana som sweetie och ugli, som finns i handeln sedan några år.

Här visar vi en bildkavalkad och berättar kort om de olika frukterna från utställningen. Titta och njuuuut!

Citrus är ett stort släkt med många mycket användbara frukter. Alla känner ju till citron, Citrus limon och apelsin, C. sinensis, men det finns åtminstone 150 arter till, de flesta är vintergröna träd och buskar vars utbredningsområde sträcker sig från Indien och Kina över hela den oceaniska ökedjan till Australien! Mycket av den citrusfrukten som kommer till oss odlas i Sydeuropa.

Ananas kommer från Sydamerika och har där odlats sedan mycket länge. Spanjorerna, som kom i kontakt med den tyckte att den liknade en tallkotte, därav det engelska namnet pineapple. Ananas är däremot det indianska namnet på denna frukt.

Ananasplantan som tillhör Bromelia-växterna, har frodiga, meterhöga, rännformade blad från en rosett på marken. Från rosettens mitt växer en kort blomstjälk fram med ett par hundra blommor. Frukten är egentligen ett bär där alla bären i denna stora fruktställning växer ihop. Ananas importeras hela året från Centralamerika och Afrika.

Man äter den vanligen färsk, skuren i klyftor eller som konserverad, skuren i ringar.

Den odlade ananasen är steril och bildar aldrig frön, så man förökar ananas med hjälp av sidoskott. Hemma kan man försöka sätta toppskottet som sitter på frukten på ett fat med grus och vatten, den får lätt rötter, kan sedan planteras i jord och så får man en vacker planta så småningom.

Den välkända bananen, Musa, som växer vilt i Sydostasien och på öarna i Stilla Havet, har ett 40-tal mindre kända släktingar. Banan anses vara en av världens äldsta kulturväxter. Den ligger tvåa efter vindruvan i världsproduktionen av frukter.

På första bilden ses, förutom bananblommor, även äpplebanan, mjölbanan, uppe till vänster ekologiskt odlade, mindre bananer och röda bananer.

På den andra bilden är det en bananplanta i vilken några klasar omogna bananer hänger, samt en korg av de odlade bananer vi är vana att köpa här hemma.

Bittergurka, Momordica charantia, är nog helt okänd i den svenska mathållningen. Den är en ettårig klätterväxt i alla de tropiska och subtropiska trakterna. I Indien och Ostasien är den en viktig basvara i matlagningen, ungefär som potatis hos oss.

På bilden ses den tillsammans med andra gurkväxter, som kantgurka, Luffa cylindrica, vars unga frukter vanligen äts råa i sallader. Fruktens torkade kärlsträngar ("luffasvamp") används som tvättsvamp.

Vidare ses den färgglada kiwano, Cucumis metuliferus, som även den är en ettårig gurkväxt, ursprungligen från Afrika, men som numera importeras, mest från Nya Zeeland. Det gulorange skalet är tunt, läderartat och har hårda piggar. Frukten äts rå i fruktsallader etc.

Den gröna, vitköttiga, päronformade frukten bakom till vänster heter kayote, som botanikerna säger, eller chayote, som den brukar heta i handeln. Den kommer från Mexiko och Mellanamerika och var en vanlig grönsak hos aztekerna, men finns nu i de tropiska områdena i hela världen. Den är en flerårig klätterväxt med en stor underjordisk knöl, som äts som potatis, stekt eller kokt. Frukten som bildas efter blomningen och som vanligtvis är slät, kan också förekomma med långa, köttiga taggar. Den äts som frukt, rå eller tillagad på olika sätt.

Nästa bild visar några för oss ganska okända frukter, även om potatis- och tomatsläktingen pepino, Solanum muricatum, har funnits i handeln ett bra tag nu. Frukten är vacker, krämgul med violetta streck och fläckar. Det aromatiska fruktköttet är saftigt och väldoftande.

Till vänster om pepinon ses naranjilla, som den kallas i Equador eller lulo, som den heter i Colombia, Solanum quitoense. Den har aromrik, smultronliknande smak och man gör ofta juice av den. Den har just inte synts till i handeln hos oss ännu.

På bilden ses även den välkända avokadon. Botaniskt sett är den ett bär och den har ljusgrönt, krämig, lätt nötsmakande fruktkött som omgärdar ett stort frö. Avocadoträdet kommer ursprungligen från norra Sydamerika och man anser att det var spanjorerna som tog den med till Europa på 15-hundratalet. Det finns flera namnsorter av avokado med lite olika utseende på frukterna. Några har tunt, glansigt, litet knottrigt klargrönt skal, medan andra  har mörkgrönt eller brunsvart skal och också det mer eller mindre knottrigt.

Man äter den naturell. Den delas och frökärnan tas bort. Fruktköttet missfärgas snabbt när man väl skurit i det och för att motverka detta kan man droppa litet citron över snittytorna. Smaken framträder bättre om man kryddar med salt och peppar eller lägger någon röra, t.ex. räk- eller laxröra på.

Trädtomat eller tamarillo, Solanum betaceum, kommer, som sina släktingar tomat och potatis, från Perus bergstrakter. Den har en frisk, syrlig smak och man äter den färsk som den är, i fruktsallader, eller tillagad i olika rätter. På bilden ses den i Botans växthus som en stor, flera meter hög buske/litet träd. Den bär just nu, mitt i vintern, mogna frukter.

Papaya, Carica papaya, som är frukt av ett palmliknande melonträd från tropiska Amerika, numera odlad överallt i världens varma delar, är säkert känd för de flesta. Fruktköttet på de päronformade, köttiga frukterna är läckert laxorange, aromatiskt sött och saftigt men saknar syrlighet, så man kan droppa på lite citron eller lime om man vill. Frukten har dessutom välgörande inverkan på matsmältningen, då den innehåller enzymet papain.

Bamsingen bland frukterna är jackfrukt, Artocarpus heterophyllus. Den kan bli mycket stor, kan väga 40-50 kg. Även trädet blir ganska stort, upp till 20 m högt. Den är nära släkt till brödfrukt och har odlats sedan länge i Indien, men numera odlas den överallt i tropikerna. De koniska utskotten som täcker fruktens yta är rester av blommor och frukten är en sammanslagning av många små frukter. Man äter bara det gula eller lila fröhyllet som är saftigt och med en speciell arom, antingen söt eller syrlig, beroende på sorten. Den äts naturell, ev. med lime eller citron, i fruktsallad eller kokt i sockerlag.

En nyhet i år var stjärnäpple, Chrysophyllum cainito. Namnet kommer från det stjärnformade fröhyllet i fruktens mitt. Det städsegröna trädet, som kan bli 15 m högt, växer i Västindien och Mellanamerika. Det läckra, lilarosa fruktköttet äts alltid färskt och det är viktigt att frukten är helt mogen, för annars smakar den illa av de sträva garvämnena, som försvinner när frukten mognar.

Släktingen **sapotill**(plommonet) eller ** tuggummiträdet** som det också kallas, *Manilkara sapota*, har samma egenskap, som mogen är den dock mycket söt, nästan fadd. Den blir bättre om man droppar lite lime på.
Saften som utvinns ur barken innehåller gummi, som förr användes till att göra tuggummi av. Redan aztekerna kände till detta.
Den "riktiga" **kvitten**, *Cydonia oblonga*, är inte samma sak som rosenkvitten. Det lilla trädet är härdigt till sydligaste Sverige. På äkta kvitten är frukterna knytnävsstora, gröna eller gulgröna. De är beska, oätliga som råa, men kokta med socker till gelé och marmelad blir de läckra. Det spanska namnet på kvitten, marmelo, är ursprungsordet för marmelad!

Granatäpple, Punica granatum, är ett lövfällande träd på ca. 8 m och kommer förmodligen från Västindien. Numera växer det vilt på många ställen och har odlats i Mellanöstern i årtusenden.

Trädet har vackra, ljusgröna blad och klarröda blommor, så det används flitigt som prydnadsträd i Medelhavsländerna. T.ex. den spanska staden Granada har fått sitt namn efter det.

Frukten är ett märkligt bär med läderartat skal och många rum i två våningar innehållandes syrliga, saftiga, hallonröda fröhöljen med svarta frön i. Det är dessa fröhöljen man äter. Den röda saften kallas grenadin och används till sallader, desserter, drinkar, likör och godis.

Sharon, kaki, Diospyros kaki, är ett upp till 12 m högt träd från Japan och Kina. Numera odlas trädet i hela den varmtempererade zonen och det finns över hundra namnsorter av det.

Frukten är vacker, som mogen orangefärgad och till formen tomatliknande. Som omogen innehåller den bittra garvämnen och är då oätlig. Men när det mognar, ombildas garvämnena till socker, fruktköttet blir geléartat och smaken söt och mycket god. A- och B-vitaminhalterna är höga i den mogna frukten. Numera finns det sorter som är nästan garvsyrefria, det är mest dessa som importeras till oss. Mest kända är sharon från Israel.

Frukten har ibland kallts för persimon, men egentligen är persimon frukten hos den nordamerikanska arten Diospyros virginiana, som inte importeras till Sverige.

Fikonet, Ficus carica, som förmodligen kommer från västra Asien, är en mycket gammal kulturväxt och numera utbredd över världens varmtempererade områden. Fikonträdet kan bli 10 m högt och är bladfällande. Vi är mest vana att äta fikon som torkade, den är ju vanlig på julbordet. Det färska fikonet är inte alls så sött, utan har fin smak med lätt syrlighet och något söt arom när den väl är mogen och den beska mjölksaften som omogna fikon innehåller har omvandlats till socker. Man äter fikon naturella, vanligen bara innanmätet.

Kaktusfikon är, trots sitt namn, ingen släkt med fikonet. Det är frukten på en opuntia-art, Opuntia ficus-indica. Det är ett bär där fröna ligger inbäddade i en sockerrik, aromatisk fruktmassa, och det är denna massa man äter. Var försiktig med de hullingförsedda nålvassa taggarna! Skär upp frukten i halvor men håll inte i det med bara fingrar, och ät sedan med sked.

Durian, Durio zibetinus, är nog fruktvärldens stinkbomb nr 1, då den som mogen avger en rätt så obehaglig, svavelosande lukt. Man äter det krämiga, gulvita fröhyllet som omger de stora svarta fröna. Den lär vara mycket god.

Släktet Passiflora, som ursprungligen kommer från Sydamerika, innehåller många ätliga frukter. Den är en flerårig klätterväxt som kan klättra upp till 15 meters höjd. Den har vackra blommor och därför används de ofta som krukväxter hos oss.

Gemensamt för alla sorters passionsfrukter är att frukten är ett bär med tjockt skal som innehåller massor med svarta frön. Varje frö är omgivet av geléaktigt fruktkött, egentligen är det fröhylle. Det är det man äter, även fröna. Man delar passionsfrukten och äter med sked direkt ur skalet, som man inte äter. Passar också bra som sås till glass e.d. Det smakar friskt och sött, en del sorter har lite syrlig citruskaraktär.

Den sort som oftast finns till salu är purpurgrenadillen eller i dagligt tal passionsfrukten, Passiflora edulis f. edulis. Den är en liten, rund frukt med skrynkligt, mörkt rödbrunt eller svart/purpurfärgat skal och gulgrönt fruktkött. Tänk på fruktens vikt när du köper den. När frukten mognar, blir skalet skrynkligt, men inkråmet får inte vara uttorkat. Om frukten är mycket lätt, kan det betyda att den är helt uttorkad och alltså finns där inget att äta.

Den gula passionsfrukten, P. edulis f. flavicarpa, är något större än purpurgrenadillen och skalet är guldgult eller orange och slätt.

Maracuya, P. edulis f. maracuya, är större och lite mer oval. Den har gult, ganska tjockt skal som blir skrynkligt när frukten mognar.

Curuba, Passiflora mollissima, är en gurkliknade frukt med ett tjockt grönt, gulgrönt eller svagt orange skal som kan vara något luddigt.

På denna bild ses en grupp frukter som kommer från Ostasien. Litchi och longan från Kina, rambutan och salak från Malaysia och vattenäpple från Indonesien.

Litchi, Litchi chinensis, är ett städsegrönt träd. Frukterna är ovala, stora som valnötter och har ett kraftigt, läderartat rödaktigt brunt skal. Det fasta fruktköttet är sött och aromatiskt, vitaktigt och mycket saftigt. Mitt i frukten finns en brun kärna.

Rambutan, Nephelium lappaceum, är en valnötstor frukt vars läderartade skal är täckt med långa mjuka taggar/utskott. Ibland kallas den för "hårig litchi" och frukterna är släkt med varandra. Det vita, saftiga fruktköttet smakar friskt aromatiskt, lite som fläder.

Longan, Euphoria longan, kallas också för draköga. De är stora som valnötter. Brunt, tunt skal täcker det vitaktiga, något söta fruktköttet. En stor kärna sitter i fruktens mitt.

Salak, Salacca edulis, är en palmfrukt, äggformad, ofta med spetsig topp. Den har tunt, rödbrunt, glänsande och fjälligt skal och frukterna kallas ibland "ormägg". De är sötsyrliga till smaken, sträva som omogna.

Vattenäpplet, Syzygium aqueum tillhör myrtenfamiljen. Den har mycket tunt, vaxliknade, rödbrunt, ätligt skal och krispigt vitt fruktkött som smakar lite lätt sött. En ensam kärna sitter i fruktens mitt. Frukten används främst i sallader.

Citron med blommor.

Citrus är ett stort släkt med många mycket användbara frukter.

Citrusfrukter

På bilden ses olika sorters ananasfrukter och en planta med en miniananas i toppen.

På bilden ses förutom bananblommor, även äpplebanan, mjölbanan, uppe till vänster ekologiskt odlade, mindre bananer och röda bananer.

En bananplanta i vilken några klasar omogna bananer hänger.

På bilden ses Bittergurka tillsammans med andra gurkväxter.

Pepino, Solanum muricatum och Naranjilla, Solanum quitoense. På bilden ses även den välkända avokadon.

Trädtomat eller tamarillo, Solanum betaceum.

Trädtomat eller tamarillo, Solanum betaceum.

Papaya, Carica papaya.

Bamsingen bland frukterna är jackfrukt, Artocarpus heterophyllus.

Stjärnäpple, Chrysophyllum cainito.

Sapotill, Manilkara sapota.

Kvitten, Cydonia oblonga.

Granatäpple, Punica granatum.

Fikonet, Ficus carica och Sharon, kaki, Diospyros kaki.

Kaktusfikon, Opuntia ficus-indica.

Durian, Durio zibetinus.

Passiflora racemosa, röd passionsblomma.

Passionsfrukter

På denna bild ses en grupp frukter som kommer från Ostasien. Litchi och longan från Kina, rambutan och salak från Malaysia och vattenäpple från Indonesien.