Bladkaktusar

gammaldags favoriter
Faktagranskning av Svante Lundqvist, bladkaktusguru!

De kallas bl.a. för julkaktus, novemberkaktus, påskkaktus och bladkaktus. Bladkaktus är en äkta kaktus även om den saknar de framträdande taggarna som man vanligtvis förknippar med kaktusar, dessa är bara tillbakabildade. De har istället mycket köttiga blad och är glatta och glänsande. De har inte heller törnen och taggar som andra kaktusar har. Det närmaste någon av dem kan komma törne, är små styva hårborstar längs bladkanterna.

De flesta bladkaktusar är epifytiska kaktusar, som får anses som rätt samlingsnamn. De står för mer än 20% av hela kaktussläktet.

De växer i sina hemtrakter ovanpå andra växter men är inte parasiter som suger vatten och näring ur värdväxten, de utnyttjar bara trädet som boplats. De växer soligt och blåsigt uppe i kronan, i en grenklyka med lite halvt förmultnade växtdelar som "jord" som de får näring ifrån. De är duktiga på att hushålla med vatten, eftersom det inte finns något jordlager som kan hålla kvar regnvattnet.

Ibland ser man dem med namnet orkidékaktus, vilket är lätt att förstå när man sett dem blomma.

Dem har vi haft sällskap av länge. De första kom till Europa redan i slutet av 1700-talet med återvändande botaniska expeditioner. De hittades under resor i Central- och Sydamerikas regnskogar.

Först fick släktet namnet Phyllocactus efter grekiskans "phyllo", som betyder blad.
Senare ändrades namnet till Epiphyllum, vilket är fel, då de flesta hybrider är ursprungligen framkorsade av Disocactus/Heliocereus av olika arter. Det existerar oss veterligen inga hybrider av släktet Epiphyllum.

Dessa kaktusar är tämligen lättodlade. De kan i och för sig tåla placering i ett söderfönster, men man bör helst ge alla Epiphyllum plats i ett fönster mot öster eller väster och skydda dem mot direkt, brännande sol.

Det råder dock delade meningar om hur lätt eller svårt det är att få dem att blomma. Det finns ett underligt samspel mellan ljus och temperatur för att blomknoppar ska bildas:

Om plantan hela tiden står i temperaturer över 20 grader, blommar den aldrig.
Behandla dem som övervintrande pelargoner med ett undantag - ge dem mycket ljus och sval placering efter nyår.
Vilan är knoppinducerande, man kan ha dem nästan ner till frostfritt och de kan blomma bra om de får ljus efter nyår. Det är kyla och kort dag som inducerar knoppar.
I Sverige gör det svaga vinterljuset att plantorna inte får tillräckligt med energi och de slutar växa. Då är det bäst att låta dem vila genom att man ställer dem svalt, torrt och ljust.
Nu i slutet av februari - början av mars väcker man kaktusarna genom att dagligen duscha dem lätt med en blomspruta. Sedan börjar man även att vattna, försiktigt i början.
Plantera inte om före blomningen, då växer de bara och blommar inte. All omplantering bör ske i juli. Unga exemplar planteras om varje år, de gamla vartannat eller vart tredje år.
Är de av arten Epiphyllum så vill de inte ha näringsrik jord, utan helst en mix av orkidéjord för marklevande orkideer eller en mycket lucker blandning av mull, pinjebark och i viss mån förmultnad ek- eller boklöv. Gäller etablerade plantor. De gillar inte kalk, varken i vatten eller i jorden.
Inga bladkaktusar är förtjusta i näringsrik jord. Väldränerad mull med lövkompost, gärna en dos pinjebark eller dylikt är bra. En svag gödning i form av benmjöl och en lätt kvävegödsling kan ske efter blomning i juli, om man inte har planterat om.
Snart så börjar nytillväxten, och det dröjer inte länge förrän de första blomknopparna är synliga. Nu bör plantan stå så ljust som möjligt och vattnas med kalkfritt vatten, regnvatten är bra. Försiktig gödsling är också att rekommendera. Under sensommaren ger man ett extra näringstillskott. Man bör inte flytta eller vrida på plantorna i knoppstadiet, för knopparna kan falla av. Men knoppfallet kan också bero på näringsbrist, rotsjukdomar eller ohyra.
Det går bra att hänga dem på en skyddad plats ute, t.ex. hängande i ett träd under de nedersta grenarna, där morgondaggen och en och annan lätt sommarregnskur gör dem väl. Sedan följer en intensiv tillväxtperiod och man ger dem rikligt med vatten, två till tre gånger i veckan, och duschar dem gärna soliga morgnar. Låt dem inte torka ut helt mellan vattningarna. Ta bort fatet så att inte vattnet står kvar, de vill inte stå med fötterna i vatten jämnt utan vill ha det väldränerad.
Man kan ha dem ute till mitten av oktober ungefär, bara man kommer ihåg att ta in dem innan frosten kommer.

Från november inleds vintervilan för de vårblommande sorterna och det är då de kommande årets blomning anläggs. De vilar helst i ett svalt, ljust rum med temperatur kring 6 - 10 grader och mår bra av extra ljus från ett lysrör. Man minskar vattengivorna till ett minimum, under vilan kan jorden vara nästan torr.

November- och julkaktus, Schlumbergera truncata resp. S. x buckleyi, blommar båda under naturliga växtförhållanden på senhösten och under juletiden.

Den "riktiga" julkaktusen med rundare blad brukar inte säljas längre, utan det är novemberkaktusar som även säljs till jul. Man styr blomningstiden genom att dagslängden i växthuset regleras.

När julkaktusen har knoppar, är det mycket viktigt att jorden aldrig torkar ut, men vattna helst underifrån. Efter blomningen, som kan pågå över en månad, ska plantan vila. Minska då vattningen rejält, men sluta inte helt, för dessa kaktusar vill aldrig bli helt torra. Ha dem gärna svalt i uterum eller dylikt.
I april omplanteras de om det känns behövligt, men man får vara försiktigt då rötterna lätt kan skadas.

Påskkaktus, Hatiora syn. Rhipsalidopsis gaertneri, blommar, som namnet säger, vid påsktiden.
Dess livscykel och skötsel är ungefär densamma som de andra bladkaktusarnas, förutom att den inte gillar att torka ut helt.

Förökning av bladkaktusar sker lättast genom sticklingar, så att man får blommor i samma färg som moderplantans. Man kan ta sticklingar både på våren och tidigt i augusti. Man tar väl utvuxna fjolårsskott till sticklingar. Man ska helst inte ta från ett runt och smalt ställe, eftersom en bred snittyta förbättrar rotbildningen. Man kan spetsa sticklingens nedre ända på var sida om den vedartade mittnerven för att få ännu större snittyta.
Men först måste man låta sticklingarna torka upp ordentligt. De ska ligga torra under några veckor och planteras sedan grunt i en blandning av torv och sand, med snittytan strax under jorden i tämligen små planteringskrukor.

Ibland bildar Epiphyllum luftrötter i toppen av stammarna. Om man böjer ned dessa och sticker ned dem i jorden, bildas det avläggare som blir till nya självständiga plantor och som sedan kan skiljas från moderplantan. Sådana sticklingar kan bli blomfärdiga tidigare än de vanliga sticklingsplantorna.
Det finns även möjlighet till frösådd, men då får man sällan likadana plantor som moderplantan.

Det finns många kända och mindre kända bladkaktusar i handeln. Här nämns de vanligaste.

Nopalxochia phyllanthoides heter drottningskaktus på svenska. Den blommar med stora, rosa blommor på våren. Svante brukar inte nämna något om populärnamn, men den här går i samlarkretsar under namnet 'Deutsche Kaisern' eller 'Empress'. Han tror dock att släktet är helt bortreviderat och än idag strider botaniker om huruvida det är en art eller inte. Den har aldrig återfunnits i naturen.

Liknande men en rödblommig art heter Disophyllum hybridus ackermanii och kallas kungskaktus på svenska. Den har större blommor är drottningkaktusen. Detta är en gammal hybrid, en av de äldsta hybriderna i hortikultur. En annan vanlig är Disophyllum hybridus 'Padre', också gammal men väl uppskattad i samlingar.

Nattens drottning, Selenicereus grandiflorus och nattens prinsessa, Epiphyllum oxypetalum är två nattblommande arter. De blommar med stora, vita, väldoftande blommor på natten. På morgonen är fägringen redan förbi, så det gäller att vakta noga!

Mistelkaktusar, Rhipsalis, är ett släkte som hör hemma som undervegetation i ljusa skogspartier och på trädstammar och i buskage. Den är nära släkt med jul- och påskkaktusen. Den är den enda bladkaktus som finns vildväxande utanför Sydamerika. Den har påträffats i Afrika, på Madagaskar, Sri Lanka, Indien och Ceylon och man tror att fåglarna har spridit den dit som frö. Den har små vita eller ljusgula stjärnlika blommor och blommar lättast om den har fått vara ute under sommaren, men den tål inte kyla och regn några längre perioder. Många av dessa fungerar fint och blommar galant inomhus året om.

Schlumbergera x buckleyi