Bina är här
Text och bild: Karin Eliasson
Maskarna är jag vän med sedan länge. Min långa och nördiga bana när det gäller djupdykningar i jordens alla delar och variationer har gjort att jag aldrig kompromissar med förutsättningarna för en bra masktäthet vid anläggning av nya marker eller odlingsbäddar.
Bin jobbar i ett annat element men är lika avancerade, intressanta och viktiga som maskarna. Och om jag hittills förlitat mig på solitärbin, eller semisolitärer, så är det nu dags att både lära känna och fullt ut samarbeta med en skock tambin. För igår fylldes första kupan på Astrid Lindgrens Näs med ett nytt bisamhälle.
Bakom det gamla svinhuset, mellan ett fält av såpnejlika och små yviga fågelbär, har vi placerat den första kupan. Så småningom ska den stora hallongården anläggas precis nedanför och jag ser redan fram emot att kunna skörda ren hallonhonung om några år.
Bin hör odling till. De hör det vilda landskapet till. De hör naturen till. Människan har dragit nytta av deras flit så länge vi har förstått vad honung är. Gamla klippmålningar, mer än 15 000 år gamla, talar om hur man skördar honung från vilda bisamhällen. Bevis på organiserad biodling i Egypten finns från 2400 f Kr. och allt sedan dess har vi fortsatt att lära oss om dessa djur, se deras roll i naturen och njuta produkten av deras ständiga arbete. Vi har sett och vi har förstått. Ändå har vi lyckats att försvaga bistammen globalt på ett skrämmande sätt under det senaste seklet. Främst genom en massiv kemikalieanvändning inom jordbruk och industri, men också genom ensidig och hård avel på bin som lett till en smalare genetisk bas och en ökad sårbarhet för arten.
I miljontals år har bina varit en självklar och bärande del av ekosystemet på jorden och varit en del av garantin för en biologisk mångfald som vi kunnat njuta och nyttja. Nu är det pay-back-time. På många håll i världen har vi i princip gjort binas existens omöjlig. Nu är det vi som måste ändra odlingskultur och stötta upp bisamhällena för att globalt säkra både en hållbar odling och en biologisk mångfald.
Astrid Lindgren hade ett stort intresse för naturen och kulturlandskapet. Hon var tidig och modern. Hennes engagemang rörde sig på många nivåer, alltifrån en etiskt försvarbar djurhållning till ett bruk av våra marker som leder oss in i framtiden på ett hållbart sätt. Det vi idag benämner ekosystemstjänster, var en självklarhet och en grund i hela det gamla odlingslandskapet som Astrid växte upp i. När vi idag bygger trädgårdar på Näs och vill arbeta i Astrid Lindgrens anda, så är ekologi ett av våra främsta teman att ta upp.
Att skaffa en liten bikupa här mitt i Vimmerby kan tyckas vara en klen hjälp i det globala perspektivet. Men bin behövs överallt och är en naturlig del av en naturlig trädgård. Dessutom fyller bikupor i publika miljöer en informativ roll. De skapar samtal och medvetenhet om naturens ömtålighet och människans ansvar. Och kanske är just detta en viktig framtida roll för publika trädgårdar; att vrida trädgårdens betydelse från ”skådeplats av blommor” till ”mening och innehåll”. I alla fall är det så för oss på Astrid Lindgrens Näs.
Mer information om Astrid Lindgrens Näs hittar ni på Astrid Lindgrens Näs