Bevara dina torparväxter!

Av Sylvia Svensson

På våren visar sig de första tappra blommorna runt torparknuten. Lök- och knölväxter som snödroppar och vintergäck, scilla, klockhyacinter, gammaldags pingst- och påskliljor och olika sorter av sippor och vivor är underbart att välkomnas av redan tidigt på våren!

Upptäck i lugn och ro

När så våren framlider dyker det upp allt fler perenna växter som du inte trodde kunde finnas där. Det lönar sig att inte ha för bråttom med att gräva upp hela gården det första du gör, utan vänta och se vad som dyker upp. Du kan röja undan sly och ogräs, men försiktigt och med eftertanke – det okända ”ogräset” kanske är en vacker blomma istället?

Många gånger är det samma växter som finns på omgivande ängar, som bräsma, Cardamine pratensis och den väldoftande såpnejlikan, Saponaria officinalis. Kanske hittar du också rejäla bestånd av månvioler, Lunaria rediviva och judaspenningar, L. annua. För att inte tala om alla aklejor.

Gula överlevare & tuffa klockor

Den gammaldags gula dagliljan, Hemerocallis lilioasphodelus är en riktig överlevare som man kan finna på övergivna torpställen och som bara väntar på att någon ska komma och njuta av dess lysande blomning igen. Ofta står den där bland meterhöga grästuvor tillsammans med några gamla irissorter, som också kan vara riktigt tuffa. Och det finns väl inget gammalt torp utan den lysande gula praktlysingen på gården?

Blåklockeväxterna innehåller många tuffa perenner som passar fint att odla vid torpställen. Sådana är stor blåklocka, Campanula percisifolia, toppklocka, C. patula och hässleklocka, C. latifolia. Däremot är det inte så välkommet att hitta knölklocka, C. rapunculoides, den är ett vackert men besvärlig ogräs.

Vad vore ett torpställe utan underbara fingerborgsblommor! Den vanliga mörkrosa sorten och dess mer eller mindre vitblommiga variant är mycket tåliga och frösår sig gärna vidare. Rosenmalva, Malva alcea, håller den ofta sällskap!

Många vilda nejlikväxter som gökblomster, Lychnis flos-cuculi och släktingen rödblära, L. dioica är mycket tåliga och vackra. Där kanske också finns purpurklätt, Lychnis coronaria i olika färger och den lysande studentnejlikan, L. chalcedonica. Ibland har man turen att hitta ett rejält bestånd av borstnejlika, Dianthus barbatus.

För- och midsommarblomster

Midsommarblomstern eller ängsnävan som den också kallas, Geranium pratense, har kanske tagit sig in från ängen intill men brunnävan, G. phaeum, kanske man har planterat in någon gång. Många andra nävor är också mycket härdiga där de en gång har blivit planterade.

På försommaren blir man bländad av stora ruggar av jättevallmo, Papaver pseudoorintale. Vanligast är den enkla, orangeröda sorten med svarta prickar i mitten. Den dubbla orangeblommiga orientvallmon, P. orientale, brukar också vara med och lysa på liknande ställen.

Har någon någon gång sått in engelsk vallmo, Meconopsis cambrica, så brukar den troget finnas kvar i ”all evinnerlighet”. Samma sak gäller den vackra men invasiva gula nunneörten, Pseudofumaria lutea. Lite mer beskedliga är dess släktingar fänriks- och löjtnantshjärtan, som trots det väna utseendet är ena riktiga tuffingar.

Många undrar över de höga, saftiga stjälkarna som dyker upp på fuktigare ställen och slår ut i stora, lejongapsliknande rosa blommor. Det är jättebalsamin, Impatiens glandulifera, som kan bilda rejäla bestånd. Tyvärr kan också den mycket invasiva jättesliden, Fallopia sachaliensis, göra samma sak och den är det jättesvårt att bli av med!

Lycka är...

Lyckan är att hitta några tappra pioner som trotsat tidens tand, ibland som enda påminnelse om att här någon gång har funnits en trädgård. Lyckan blir ännu större och man hittar några gamla, krokiga äppelträd som ändå är friska och bara väntar på lite skötsel.

Kanske ackompanjeras dessa av risiga syrener och schersminbuskar, som trots att de inte skötts på många år, ändå blommar. Många gånger finns det också underbara, gammaldags rosor, vanligen medlemmar av grupperna Rosa alba, R. rugosa och R. gallica. Vilken lycka att hitta sådana!

Lysande, höga brandliljor, Lilium bulbiferum, kan stiga upp intill husväggen. Dessa sörjer väl om sin avkomma, de bildar nämligen groddknoppar utmed stjälken. Vanliga i glömda trädgårdar är också tigerliljor, L. lancifolium och krolliljor, L. martagon.

Kämpaglöd frampå hösten

När så sommaren lider mot hösten, kan det dyka upp höga, svajande gyllene bollar intill husknuten. Det är just guldboll, Rudbeckia laciniata var. Hortensia, som kanske tillsammans med släktingen höstsolros, Helianthemum pauciflorus ,och jordärtskockan, H. tuberosus, har trotsat tidens tand.

Många höstastrar och höstfloxar är också rätt så tåliga där de en gång har funnit sig till rätta. Har husmodern varit trädgårdsintresserad, kanske man även hittar ståtliga höstanemoner, som inte tappar kämpeglöden i första tag!

Skynda långsamt i ditt på torpet och skydda och bevara din blomskatt från förr.