Aquilegia
- sirliga älvor i sommarrabatten
"Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd!
Vill du mig något, så träffas vi där.
Kom liljor och akvileja,
kom rosor och salivia,
kom ljuva krusmynta,
kom hjärtans fröjd!"
Så här heter det i folkvisan och visst är "akvileja" en ljuv, mycket gammal kulturväxt hos oss, välkänd både från gamla torp och herresäten. Om man besöker ställen där det för länge sedan har funnits hus, hittar man ofta massor med aklejor bland ruinerna. De användes ju förr som medicinalväxter. De är visserligen kortlivade som perenner men frösår sig ymnigt, så där det någon gång har funnits aklejor finns det för "alltid" aklejor om ingen tar bort dem.
Aquilegia är ett stort släkte från de tempererade områdena på norra halvklotet och omfattar över 100 arter men hos oss odlas naturligtvis inte alla utan ett urval av de mer intressanta arterna som passar bra för trädgården har valts ut. Man kan säga att det finns två sorters trädgårdsaklejor: de låga sorterna som bäst gör sig i stenpartier och liknande och så de höga som passar "överallt" (utom kanske inte i stenpartier!)
Gemensamt är att bladen är vackra, dubbelt trepariga med rundade, flikiga småblad. De har ofta grå baksidor och sitter i rosetter vid markytan. Bladfärgen är allt från mörkgrönt till gulgrönt och t.o.m. variegerade hos vissa sorter och de pryder sin plats även när växten inte blommar.
De stora blommorna som förekommer i "alla" färger sitter var för sig eller i små klasar på förhållandevis höga, tunna stjälkar och är oftast nickande och gungar lätt i sommarvinden. Kronbladen är 5-taliga och har långa sporrar med honungsgömmor, så de är mycket populära bland humlor och bin och annat sommarsurr.
Placering och jord
Aklejor är mycket förnöjsamma när det gäller växtplats, men idealet är solig eller halvskuggig plats med lätt, näringsrik, väldränerad men fuktighetshållande jord. Gödsla lätt med naturgödsel tidigt på våren eller sent på hösten.
Förökning
Frösådd är det lättaste sättet att föröka dem på men om växterna är fripollinerade vet man aldrig vad man får för de är mycket promiskuösa! Men det roliga kan just vara att få helt överraskande nya sorter och färger. Vill man ha en viss sort är det bäst att köpa frön från kontrollerade odlingar, där man har gjort handpollinering och isolerat moderplantorna.
Denna belägenhet att blanda sig med andra sorter har skapat en del synonymnamn då man varit osäker på om det rört sig om samma art.
Man kan så fröna direkt ute när de har mognat eller förkultivera på vanligt sätt på våren, de gror fort och lätt.
Delning är uteslutet då aklejan har en lång, lodrätt jordstam, vilket även försvårar omplantering.
Odjur och elände
Aklejor kan tyvärr drabbas av olika sorters larver. Aklejagallmyggans larver angriper blommorna och äter upp dem inifrån så att knopparna svartnar. Ta genast bort och bränn sådana knoppar! Bladmineralflugans larver kan göra vita gångar på bladen och trips kan också sätta sig på aklejan, liksom bladlöss. Plocka för hand eller spola med vatten i första hand, innan du tar till såpsprit eller pyrethrumpreparat.
Även mjöldagg och rostsvampar samt virussjukdomar kan drabba aklejan. Bäst att ta bort sådana exemplar.
Här presenterar jag några låga sorter för stenparti:
Aquilegia alpina, syn. A montana, alpakleja, är välkänd, den kommer från (norra) Alperna som namnet säger. Tuvbildande, ca. 30 cm höga växter med förhållandevis stora blommor med korta sporrar. Den blåa eller blåvita blomman är ca. 6 cm i diameter och böjer sig neråt. Något svårt att få fröna att gro, behöver kylbehandling och skall sås snarast efter mognaden.
A. bertolonii syn. A. reuteri från den södra sidan av Alperna är mindre, bara 15 cm hög men annars ganska lik föregående. Öppna, vackra, blåvioletta blommor. Ses sällan hos oss, härdig till zon 2 kanske. Hybriderna i Biedermaier-gruppen har täta, bladrika rosetter med upp till 50 cm höga, talrika blomstjälkar med uppåtstående blommor.
Hybriden A. x cultorum syn. A. hybrida, pastellakleja, är välkänd och den vanligaste av de lägre sorterna med massor av namnsorter och nya kommer nästan årligen. Den har långa, färgade sporrar och blommorna har ofta fantastiska färgkombinationer. Dekorativa fröställningar.
A. discolor, dvärgakleja, kommer från Spanien och är bara 10 cm hög. Den har blåvita blommor, men tyvärr är den inte så härdig, till zon 2 kanske.
A. flabellata syn. A. akitensis kommer från Japan och kallas för japansk akleja. Ca. 20 cm hög. Vita och blåvita sorter finns, så även en dvärgsort, var. pumila som i sin tur har namnsorter, såsom 'Alba', vit och 'Ministar', blåvit.
De högre sorterna är lämpade för rabatter:
Aquilegia canadensis, scharlakansakleja, kommer från Nordamerika. Den är uppemot halvmetern hög och bär gula, rödsporriga blommor på greniga stjälkar.
A. caerulea kallas också för pastellakleja, vilket kan skapa förvirring. Denna kommer från Nordamerika och är ca. 60 cm hög. Blommorna är nästan rakt uppåtstående och har mycket långa sporrar. Vita och lavendelblå som vildart men det finns en lång rad nya namnsorter med olika färger.
A. chrysantha, guldakleja, är som namnet säger, gul. Upp till 90 cm hög. Några namnsorter, som 'Yellow Queen' finns.
A. longissima, långsporrig akleja, har förstås långa sporrar, upp till 10 cm! Växten är upp till 90 cm hög och blommorna är ljusgula.
A. vulgaris, vår vanliga akleja, är vanligaste arten med massor med hybrider. Man brukar dela de mest välkända hybriderna i grupper som kan heta McKana-hybrider, Mrs Scott-Elliott's hybrider och många fler.
Aquilegia clematiflora, rosa
Aquilegia clematiflora
Aquilegia alpina
Aquilegia vulgaris 'Kristall'
Aquilegia 'Crimsom Star'
Aquilegia 'Olympia Red and Gold'
Aquilegia 'Hensol Harebell'
Aquilegia vulgaris
Aquilegia 'Biedermaier'
Aquilegia ecalcarata (semiakleja, dockakleja)