Vinnare i novelltävlingen - Rapsodi i färg

I vår kortnovelltävling kom det in många roliga, bra och härliga bidrag. Förutom förstapristagaren, novellen Handskarna, valde juryn tre andrapristagare och här presenteras en av dem: Rapsodi i färg.

Av signaturen Marianne

Rapsodi i färg

Lisa, var är du? Är du klar med lilla krattan? Jag behöver den nu! Jag ropade inåt garaget. På andra sida, framför de öppnade garagedörrarna, var min lilla dotter sysselsatt med att kratta invid infarten. Trodde jag. Inget svar. Nåväl, flickebarnet hade väl lagt ifrån sig krattan och gått tvärs över gatan till sin lekkamrat. Jag var inte orolig. Vårt lilla radhussamhälle var så lugnt och stilla och utan trafik att jag inte behövde oroa mig för min sexåring. Lena, fyraåringen, lekte lugnt och stilla bredvid mig. Hon petade maskrosstjälkar i varandra för att binda en krans, medan jag låg på knä och rensade gräsmattan från det envisa ogräset. Maskrosorna höll nästan på att ta över i gröngräset.
Nu måste jag tillägga att jag älskar maskrosor. Inget kan göra mig lyckligare än en guldglänsande maskrossäng. Men jag vill inte ha dem i min trädgård. Där ska det bara vara grönt gräs, härligt, mjukt grönt gräs, så att flickorna och jag kan dansa i våra nattlinnen i det daggvåta gräset tidigt på morgonen. Men jag kan förstå målaren van Gogh som ville äta den gula färgen, så tokig blev han när han såg ett fält fullt av solrosor. Gult, gult så att man blir tokig - ja, så är ett fält fullt av maskrosor. Men inte i min gräsmatta!

Mamma, kom får du se så fint det har blivit, hördes plötsligt Lisas ivriga röst inifrån garaget. Jag lade ifrån mig maskrosjärnet och gick in i garaget och ut på andra sidan. Där stod flickebarnet med krattan i högsta hugg och strålade mot mig.
Titta mamma, så fint det har blivit, upprepade hon alldeles andfådd och pekade mot den smala jordremsan mellan uppfartens stenläggning och grannens husvägg.
Jag har rensat bort allt ogräs som hade kommit upp där. Allting, mamma, inte ett ogräs finns kvar. Min dotter hoppade nästan jämfota av upphetsning och glädje. Så duktig hon hade varit, tyckte hon säkert i det ögonblicket.

Jag anade vad som väntade redan innan jag hade tagit de sista stegen ut på uppfarten. Och jodå! Javisst! Raden av sommarblommor som jag hade sått i den smala jordremsan, och som till min glädje just hade visat sig som späda blad samma morgon, var borta. Totalt borta. Inte ett blad, inte ett enda litet strå stack upp i hela den långa, smala jordremsan.

Idag, decennier senare, inser jag att jag borde ha berömt henne för hennes flit, men då, när jag stod inför den svarta, nykrattade jorden, blev jag bara ledsen, förtvivlad och arg. Inte kommer jag ihåg vad jag sade till henne, men inte var det några ord av beröm och uppskattning. Snarare blev det nog en rejäl utskällning. Jag borde ha berömt henne för flit och engagemang i vårt trädgårdsarbete, har jag tänkt hundratals gånger under årens lopp. Naturligtvis grät Lisa strida tårar, när hon märkte hur arg jag blev. Fyraåringen, som hade följt efter mig, blev lika ledsen hon, när hon såg sin storasysters tårar. Även hon började gråta. Och till slut stod vi där alla tre och grät ikapp, men av olika anledningar: Lisa för att jag var arg, Lena av ren sympati med sin storasyster och jag över min oförmåga att tygla min ilska och besvikelse.

Allteftersom åren gick tänkte jag nog att jag hade förstört mina döttrars trädgårdsglädje. Men som jag bedrog mig! Flickorna växte upp, gifte sig och flyttade först in i lägenheter, där krukväxterna snart prunkade i alla sorters former och färger. Rött slingrade sig om vitt och blått tävlade med orange. Ivrigt började de byta sticklingar mellan sig och fönsterbrädorna vällde snart över av frodig växtlighet. Där blommade pelargonior i alla färger, där frodades klängväxter som murgröna och porslinsblomma. Vid middagsbordet utbyttes med allvar de senaste rönen i framgången med förökning av hibiscus och andra krukväxter.

Den tidiga lusten till träd, buskar och blommor växte sig allt starkare hos båda döttrarna. Allt oftare talade de om farmors trädgård, där de hade tillbringat så många timmar med saft och bullar i bersån, där de hade fått hjälpa till att plocka hallon och gräva upp potatis, ja, till och med gräva i komposten och känna lukten av multnande växter.

Lusten efter en egen trädgård blev allt starkare hos båda, och så gick då först det ena och sedan det andra flyttlasset till hus och trädgård. Det lustiga är att se hur olika trädgårdar mina båda döttrar har skapat. Den forna sexåringen, numera vandrare, löpare, paddlare, kort sagt en fenomenal friluftsmänniska, har en trädgård med ett tolv meter högt berg som hon långsamt förvandlar till en Babylons hängande trädgård. Den branta sluttningen färgsätts med den ena brokiga plantan och busken efter den andra. Perukbusken tävlar med korallkornellen i färgprakt. Entrétrappan väller över av en liten vitblommig klängväxt. Röd, blå och vit klematis klänger vilt i fruktträden och omfamnar varandra, och när utrymmet i rabatterna inte räcker till för alla "fullkomligt oumbärliga växter", får krukor i olika form och storlek härbärgera dessa i väntan på en ny, med stor möda framtagen växtplats någonstans på berget.

Fyraåringen, som har växt upp till en elegant dam, har en trädgård, där växterna står i terrasser och köksträdgården frodas i inrutade kvarter. Ljuvliga rosa hortensior står i rader med väldoftande blå lavendel i välavvägda avstånd däremellan. Lökväxterna under det stora hasselsnåret blommar i vitt, blått, rosa och rött på våren. Syrenerna går i vitt och lila. Gult är bannlyst i den trädgården, förutom en kort tid på våren när guldregnet fullständigt hänger ner över gräsmattan i solglänsande skyar. Kryddorna frodas välansade i sina stenomgärdade rutor och häckarna står strama och tuktade.

Men något är gemensamt för mina döttrar. Precis som deras farmor gjorde på sin tid, efter en avnjuten måltid, går vi ut i trädgården i ljusa och ljuva vår- och sommarkvällar. Båda döttrar visar mig runt i sina trädgårdar med kärlek och entusiasm och talar om färger och harmonier, om glädje och lycka i att odla sina trädgårdar. Och alltid, som amen i kyrkan, kommer händelsen med sommarblommorna invid garagegången på tal. Nu gråter vi inte, nej, vi skrattar gott åt minnet av Lisas infall att rensa bort alla spirande sommarblomster. □□