Honungsros – läge, skötsel & fina sorter

Honungsrosen är lätt att odla, de trivs på många platser och belönar sin ägare med en överdådig blomning som doftar sommar. Det är nästan så man får planera sina resor så att de inte infaller när honungsrosen blommar!

Av Lars Forslin, Colour Your Life

Ofta säger man att rosor inte bör planteras i alltför gassiga lägen eftersom de då lätt lider av vattenbrist och får svampangrepp som mjöldagg och svartfläcksjuka. Honungsrosor är i stort sett förskonade från dessa gissel och man kan därför utmana lite mer.

Trivs i många lägen

Honungsrosorna trivs, i likhet med de flesta rosor, bäst i näringsrik och fuktighetshållande jord, men tolererar även magrare och torrare förhållanden. De ska dock inte lida av torka, så man bör vattna rikligt i gassiga lägen under varma perioder på högsommaren.

Honungsrosorna är skuggtåliga och blommar bra även i skuggigare lägen, dock inte helskugga.

Honungsros i kärvt klimat

I kärvare klimat växer honungsrosorna mindre kraftigt. Även jordmånen spelar förstås in – på leriga, näringsrika jordar blir växten kraftigast. I de kallaste områdena och om man vill prova att spränga zongränsen kan det finnas anledning att odla honungsros på lättare (sandigare) jordar, dels för att dessa är varmare och tinar upp snabbare på våren, men också för att tillväxten avslutas tidigare på grund av mindre tillgång på näring och vatten. Därmed blir grenarna vinterhärdigare, vilket är extra viktigt då det gäller rosor som blommar på fjolårsskotten – fryser dessa tillbaka så uteblir blomningen förstås. Lättare jordar kan föredras även i andra zoner där man vill ha lite mindre växtkraft.

Får man problem med nedfrysning så ska man sluta att gödsla, eller åtminstone dra ner på gödsel och även vattning. När plantan väl har etablerat sig så har också rotsystemet blivit så pass stort att det kanske inte ens behövs gödslas eller vattnas.

Har man möjlighet så är det en fördel att vinterskydda åtminstone den nedre delen med säckväv eller granris. Det ger framförallt skydd mot solen på vårvintern och hindrar då rosen från att vegetera för tidigt. Om jorden fortfarande är frusen när knopparna slår ut så torkar de in; stark frost kan också ta dem.

Gödsla tidigt på säsongen

Trädklättrande rosor kan ha större behov av att gödslas och vattnas eftersom trädet konkurrerar om både näring och vatten. Gödslar man ska det i alla händelser ske tidigt, så att tillväxten inte pågår för långt ut på hösten. Speciellt lättlöslig gödsel som konstgödsel och urin bör inte ges efter juni månad.

En annan risk med för kraftig gödsling åt rosor är att den lösa och frodiga växten ger svampsjukdomar, som svartfläcksjuka, även om just honungsrosorna är mycket friska av sig. Naturgödsel, som brunnen kogödsel, ger jämn och inte för kraftig näringstillgång och myllas lämpligen ned på hösten.

Beskärning av honungsros

Beskärningen, som man lämpligen utför strax innan lövsprickningen, går ut på att ta bort döda grenar och även gamla, grova grenar, till förmån för nya, yngre skott, vilka blommar rikligare. Honungsrosor som växer i träd och liknande får man låta växa fritt, endast om de hotar att ta över trädet för mycket går man in och skär bort en del större grenar.

Fyra sorter av honungsros

Honungsrosorna är ingen stor grupp. Förutom den rena arten – som är ursprunglig i Kina och inte saluförs – finns i allt fyra sorter att tillgå, men det räcker långt. Förhoppningsvis kommer det fler sorter nu när populariteten har blivit så stor, och kanske kan vi se fram emot korsningar med andra färger än vitt och vitgult i framtiden. En rosa sort finns redan – ’Pink Helenae’ – men det är osäkert om den nått handeln i Sverige ännu.

#'Hybrida'#

Den vanligaste sorten i handeln bär det något anonyma namnet ’Hybrida’. Tidigare såldes denna bara som honungsros, då det inte fanns andra sorter. Men eftersom den rena arten har enkla blommor så måste detta vara en hybrid, dvs. en korsning med någon annan ros. Vilken den andra föräldern är, är dock okänt.

Troligen har sorten uppstått som fröplanta i någon trädgård, intill en vanlig honungsros, och sedan bara kallats så. I äldre dansk och norsk litteratur finns den i alla fall beskriven, då under namnet ’Hybrida’, varför man kan ana att sorten har nordiskt ursprung – den goda härdigheten (zon 5) tyder också på detta, samt att sorten är i stort sett okänd utanför Norden.

Sedan Lars-Åke Gustavsson i sina böcker prisat denna sort har den fått stor spridning och det med all rätt. ’Hybrida’ har mängder av goda egenskaper, men inte en enda dålig, enligt honom. Ska man nämna något negativt skulle det i så fall vara taggarna som är rätt kraftiga och vassa, men det hör ju liksom till med de flesta rosor.

’Hybrida’ växer mycket kraftigt och får längs fjolårsskotten stora blomklasar med de vackert ljusgula, starkt doftande, dubbla blommorna med guldgul mitt. Blomklasarna sitter i änden på kortare sidoskott och varje klase har 30–60, 4 cm stora blommor som slår ut efterhand. Klasarna är vackra redan i knopp, och i en utslagen klase finns samtidigt gula knoppar, gulvita nyutslagna blommor, och vitnade blommor som varit utslagna ett tag, vilket ger ett mycket tilltalande färgspel.

#'Lykkefund'#

Med ’Lykkefund’ kan alla som ogillar taggiga rosor finna lyckan! Den är nästan helt taggfri, vilket tillskrivs korsningen med den taggfria rosen ’Zepherine Drouhin’, som den danske förädlaren Aksel Olsen troligen använde när rosen korsades fram 1930. Släktskapen med denna rosablommande ros kan också synas på de ljust rosa knopparna och på utsidan av de vita kronbladen som kan ha en svagt rosa anstrykning.

’Lykkefund’ kan sägas vara en något mer förfinad sort: den har halvfyllda, doftande, blommor som är något större än hos ’Hybrida’, ca 5 cm, och förutom taggfriheten så växer den också något svagare, även om den fortfarande är mycket kraftigvuxen. Härdigheten är också lite svagare, man brukar säga zon 3, men den kan nog provas också lite högre zoner eftersom den i Norge anses härdigare än ’Hybrida’. I de varmaste zonerna kan den klättra högt upp i träd.

Blomklasarna är minst lika stora som hos ’Hybrida’, men antalet nypon brukar vara mindre och färgen mer dämpad.

#'Aksel Olsen'#

’Aksel Olsen’ är den sort som liknar själva arten mest – faktiskt så till den grad att den fram till slutet av 1980-talet troddes vara arten där den växte i Botanisk have i Köpenhamn. Rosexperten Lars-Åke Gustavsson gav den ett namn efter den nämnde danske rosförädlaren och tog den till Sverige där den nu finns i handeln.

Som de flesta vilda rosor är ’Aksel Olsen’ enkelblommande. De starkt doftande, enkla, vita och upp till 5 cm stora blommorna sitter i klasar som kan ha upp till 300 blommor och nyponprakten om hösten är stor liksom växtkraften och taggarna. Härdigheten anges till zon 3.

#'Starkodder'#

En nyare sort som uppstått hos den välkända rosplantskolan Cedergrens i Helsingborg är ’Starkodder’. Den har lite mindre, ljust gula, mycket vackra, helt fyllda blommor som får viss rosa anstrykning när de bleknar till vitt. Växten är något svagare än andra sorter, men fortfarande stark, liksom doften. Härdigheten är god, anges till zon 5.

Läs mer om honungsrosen

Honungsrosen – frisk, doftande och livskraftig Släpp lös en honungsros!