Höns i trädgården

Våren 1994 flyttade jag och min man till en by i Bergslagen. Vi hade köpt en liten kronojägargård med ladugård och 1 ha mark. Här skulle odlas morötter, potatis och blommor.

Av Lotta och Åke-Bertil

Kanske kunde vi också ha djur men vad? Bäst att börja med höns. Lättskötta och nyttiga djur, trevliga och sällskapliga, var det allmänna omdömet.

Nu fanns det ju så många fina hönsraser så det var svårt att bestämma sig för vilken ras vi skulle ha. Vi läste hönsböcker, frågade grannar och bekanta. Det var många förslag som kom fram, den ena rasen var ju trevligare och bättre än den andra.

Vi började med en stor, svart Australorpington. Vi beställde 16 stycken 6 veckors kycklingar och vi hämtade dem hos uppfödaren en varm vårdag. 30 kr stycket kostade de visst. De stuvades ner i kartonger och vi for iväg överväldigade över vårt mod över att ha köpt fjäderfä. Det luktade rejält illa efter ett tag i bilen, det var 7 mil att köra. Vi vädrade förstås, det behövdes för att de inte skulle få värmeslag och för att vi inte skulle svimma av lukten.

Väl hemma tog vi in kartongerna i köket. Förväntansfullt lyfte vi på locken. - Här skulle gullas och bekantas med varandra. Till vår förskräckelse flaxade det ut stora, svarta, skrikande odjur. De liknande mest stora kråkor. Riktigt otäcka var de. Skrek, och klöstes och var inte alls tama.

Vi stuvade ner dem så gott det gick i kartongerna igen och bar ut skrikhalsarna till ladugården. Här hade vi, i god tid, gjort i ordning en inhägnad med hönsnät omkring. På golvet låg ny, fin halm och mattrågen var fulla av Lantmännens Allfoderblandning. Samt vatten förstås i sk drinkers som vi köpt på Högberga postorderföretag. De små kråkorna, förlåt kycklingarna, slog sig ner i en förskrämd bunt i ett hörn. Ovanför dem hängde en värmelampa, modell griskultinglampa, det var ännu tidig vår och rätt kallt på nätterna. Vi sade god natt och stängde den gistna ladugårdsdörren bakom oss.

Vi undrade hela kvällen varför vi köpt 16 stycken kycklingar. Vi skulle ju bara ha ägg till oss själva vid närmare eftertanke. Men det är klart, det kunde vara kul att sälja lite också. Det skulle visserligen ta minst 20 veckor till innan de blev vuxna värphöns. Vi började fundera över vinstkalkyler. Ekologiska ägg, det är stor efterfrågan. Hur stor kan nu vinsten bli? Inkomst minus utgifter. Kanske kan det bli 50 öre per ägg? Arbetstiden oinräknad. Intressant som projekt. Olönsamt som affärsidé tyvärr. Det blir nog att att fortsätta som löntagare ett tag till trots allt.

Våren gick och sommaren kom, de växte med raketfart och blev något lugnare med tiden. Vi (maken) snickrade ett kullhus som de kunde bo i ute på gräsmattan. Ett kullhus är en enkel (?) historia, ungefär som en stor låda på någon kvadratmeter samt 70 cm hög ungefär. En lucka och ventiler fullbordar skapelsen. En liten nätinhägnad (hönsnät/kycklingnät) rastgård fick de framför så de var skyddade från otäcka duvhökar, kråkor, skator, rävar…

Snart var kullhuset för litet så vi (maken) byggde ytterligare ett och kycklingarna delades upp i en hönskycklinggrupp och en ungtuppgrupp. Tupparna är så burdusa och bråkiga så de är bäst att de går för sig. De ska äta sig stora och präktiga, de ska nackas vad det lider och bli mat i självhushållet. Hur ska det gå till? Vi hade aldrig haft ihjäl djur förr och min man hade inte ens vridit nacken av en abborre (det hade jag visserligen gjort sen barnsben men jag ville ändå inte nacka höns…)

I boken om Lantraser står att det är en god idé att fråga en god och kunnig granne om råd. Det gjorde vi. Tack Rune. Vi lärde allt av dig!

Australorpington, svart

Tuppen ska väga 3 - 3,5 kg och hönan 2 - 2,5 kg. Äggen är ljusbruna och ska väga 55 - 60 gram. De värper riktigt bra och är en bra värp- och kötthönsras. Enstaka hönor ruvar.

Australorps är lugna och värdiga djur och goda fodersökare, dvs. de söker själv efter föda om de får gå i en stor rastgård eller gå helt lösa i trädgården. De äter rejält. Ge dem havrekross, hel vete, havre, snäckskal och "värpex" eller liknande foderkoncentrat eller annat som är likvärdigt som kött, fisk, riktig mjölk, filmjölk eller kanske sojamjöl samt fri till gång till naturligt fodersök. Vi såg en Australorphöna sluka en mus som katten fångat. De är inte vegetarianer. Obs! Vår katt är extremt snäll och delar gärna med sig.

Australorps är helt svarta med grönaktigt skimmer i fjäderdräkten.

Trots att de är framavlade i Australien är de förvånansvärt tåliga och har inget emot att spatsera ute i snön en solig februaridag. De har sin grund i den engelska rasen Orpington.

Austalorps är en klar vinnare. Trygga, trevliga och tåliga är vårt omdöme.

Nästa gång ska vi berätta om hur det är att nacka höns och om hur man ordnar en hönsflock för självhushåll.