Anlägga en damm för groddjur

Att anlägga en damm för groddjur - naturvård i praktiken.

Att bevara groddjur är att bevara den biologiska mångfalden.
Bakgrund
Groddjuren (grodor, paddor och salamandrar) hör till de mest utsatta av Sveriges djurgrupper. Hela 9 av våra 13 svenska arter (70%) är nationellt rödlistade. Orsakerna är huvudsakligen att småvatten och våtmarker dikats ut och fyllts igen i stor omfattning under de senaste 200 åren, i takt med att jord- och skogsbruk effektiviserats. Andra inverkande faktorer är fisk- och kräftinplanteringar i småvatten, försurning, övergödning och direkt förgiftning. Summaeffekten av dessa exploateringsåtgärder är att enskilda populationer av groddjur dött ut lokalt, varvid endast några få rester blir kvar av en tidigare kontinuerlig utbredning - populationerna isoleras från varandra. Detta inträder då avståndet mellan populationer blivit så stort att inga individer klarar av att vandra från den ena till den andra. För sina vandringar är groddjuren beroende av fuktiga vandringsstråk som bäckar, diken, högväxt örtterräng, buskmarker, eller skogar. Dessutom lever groddjuren under större delen av året på land i fuktig skog eller på ört- och buskrika marker.

Förekomster av lekdammar, vandringsmiljöer och landhabitat är avgörande för om populationer på sikt kommer att överleva eller inte. I ett område som hyser alla tre förutsättningarna och har flera lekdammar, kommer den totala populationen att ha stora förutsättningar till överlevnad. En del dammar kommer kanske visserligen att vara "utdöda" under perioder, men de kan så småningom koloniseras på nytt av djur från närliggande dammar. På så sätt kommer dynamiken i "stor"-populationen att upprätthållas, liksom möjligheten att klara genetiska isoleringseffekter eller rent slumpmässiga hot som t ex torka (de båda senare faktorerna kan för en liten isolerad population innebära utdöende).

Groddjur är viktiga i de ekosystem där de förekommer. Som vattenlevande larver (yngel) äter de alger, växtdelar och smådjur, varför de fungerar som filtrerande renhållare. När de förvandlats och påbörjat sitt landliv äter de maskar, sniglar, spindlar och andra småkryp. De är dessutom själva omtyckta bytesdjur för en rad andra organismer - i vatten blir de ofta föda åt större insektslarver och på land äts de t ex av olika smådäggdjur och fåglar. Groddjurens levnadssätt och fortplantning har anpassats efter en hög dödlighet i de lägre åldersklasserna. Under den årliga lekperioden producerar exempelvis en åkergrodehona en äggsamling med cirka 1500 ägg. Av dessa överlever mellan fem och tio fram till vuxen ålder då de själva kan delta i fortplantningen. Resten av honans fortplantningsansträngning det året kommer ekosystemet till del i form av näring och föda.

NÄSTA SIDA